Att leva på konsthantverk ska gå!
Sa jag till mig själv.

Första dagen i skolan, det var på Nyckelviksskolan höll läraren ett långt och tämligen upphetsat tal. Det handlade om att vi skulle minsann inte tro att det här var någonting lätt. –Det är inte lätt att lära sig silversmide! Och –Det är inte lätt att leva på konst! Det går inte alls egentligen! Tro ingenting! Ni kommer aldrig att lyckas!

Vad kul! Välkommen till världen.

Men tänk om man hade vänt på det han sa då? Tänk om man hade sagt att dom där som lyckas… dom kanske inte undervisar dom på konstskolorna… Det har dom inte tid med nämligen.

Första dagen i nästa skola, det var konstfack det, satt vi 8 nervösa elever och väntade på vår blivande lärare. Vi pratade lite nervöst om ditt och datt när en av killarna sa. –Jaha, åtta elever… två kommer lyckas. Vi stirrade på varandra.
Det var så bra att han sa det där den där första dagen. För i de kommande fyra åren hade vi en ständigt pågående diskussion om vad han hade menat.

Vad menar vi med att lyckas?

Jag har mer och mer börjat kalla det för konsthantverksliv. Att få ihop ett konsthantverksliv som fungerar. Som man faktiskt kan försörja sig på. Lyckas.

Nu har det gått 25 år sedan den där dagen i klassrummet.
Jag funderar fortfarande på vad lyckas betyder. Jag tror att det betyder leva.