Så sitter jag här. Det är måndag och min bloggvecka har precis börjat. Jag har sett fram emot den! Jag har planerat och funderat, och nu är den här. Och nu står det ganska tomt i huvudet. Vad ska jag skriva som är värt för er att läsa. Hur ska jag veta vad ni tycker är intressant och värt att läsa? Ska jag bry mig, eller strunta i det och skriva det jag känner för? Det är klart att jag bryr mig, jag skriver ju för att jag vill väcka en fundering, en idé och för att inspirera. Men jag tänker inte anpassa mig! Jag tänker skriva det jag känner för, och om det som intresserar mig. För om det väcker funderingar hos mig, om jag skriver sådant som jag tycker är värt att dela med mig av, så är chansen ganska stor att det inspirerar och väcker funderingar även hos er. Och om inte, så gör det inget.

Det är tanken som räknas.

Så är det med mitt slöjdande också. Jag pysslar och handarbetar i första hand för mitt egna stora nöjes skull. Jag gör det för att glädja mig och smycka min vardag med sådant jag tycker är vackert. Om andra sedan blir glada av mina gåvor, så blir jag extra glad. Men om någon håller upp en av mina virkade alster mellan tummen och pekfingret och rynkar på näsan… ja då har jag i alla fall haft en skön stund medan jag gjort den.  Så är det i första anblicken iallafall.

Det är tanken och vägen som räknas.

Tittar jag under ytan så ser jag en helt annan sanning. Så klart att jag blir sårad om någon inte tycker om mina alster, och visar det. Jag har ju lagt ner timmar, kärlek, tanke och glädje på att göra det jag gör. Och är det en gåva så är det oftast med tanke på just den personen, och för att just den personen ska få något att glädjas över. Önskan att glädja med en gåva eggar mig att göra mitt allra bästa.  Om jag inte skulle bry mig om att göra snygga saker, och om jag inte skulle bry mig huruvida andra tycker mina handarbeten är vackra eller inte, så skulle jag inte lägga ner den kärleken i mina alster. Faktiskt så skulle jag inte handarbeta alls. Det är faktiskt en befrielse att inse det.

Det är tanken och vägen som räknas.

Med vetskapen om vad jag lägger ner i mitt handarbete så får jag en trygghet att strunta i omgivningen. Om mottagaren inte fattar budskapet, eller tycker att valet av garn var fult, så är det inte mitt fel, för jag har gjort mitt bästa. Jag vet om varje tanke, varje val under tillverkningen. Jag vet om att varje stygn i broderiet är fyllt av kärlek för hantverket, att varje maska fyller alstret med värme, och om mottagaren inte känner det när denne håller min gåva i sin hand, så är det tråkigt, ja till och med lite sorgligt. Men det hindrar ju inte att känslorna och värmen finns där ändå.

För det är tanken och vägen som räknas.