Jag har alltid tyckt om att jobba med händerna i alla tänkbara tekniker och skulle inte kunna tänk mig ett liv utan det och sedan 2007 är det också mitt jobb. Världens bästa! -Och i veckan ska jag berätta lite om vad jag gör här på Kravallslöjd.

Jag älskar att skapa och blir väldigt rastlös om jag inte kan göra det, har haft problem med ryggen sedan innan jul och varit tvungen att ta det lugnt med handarbetandet vilket är så frustrerande, men det känns bättre nu så jag kan göra lite grand i alla fall bara jag inte anstränger mig för mycket.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av alla slags växter och djur och började tälja i trä redan när jag var ganska liten.

sorgmantel

Tillslut började mina försök mer och mer likna hur jag ville att det skulle se ut och det var då jag började snida fåglar, fjärilar och andra insekter. Jag snidar för det mesta i al som kommer från min familjs egna varsamt skötta skog (inga kalhyggen!).

stenknäcken

Och sedan försöker jag måla dem så naturtroget som möjligt. Just nu håller jag på och målar en stenknäck men jag har ett litet lager med fåglar som väntar på att målas.

Helst skulle jag vilja behålla alla fåglar själv och fylla hela lägenheten med dem men jag behöver tyvärr pengarna. -Är det något man blir rik på som konsthantverkare så är det antagligen glädje, inte pengar. 

När folk får veta vad jag jobbar med så frågar de nästan alltid: ”Men kan du leva på det då?”

Vilket blir rätt så tjatigt efter första 5-6 gångerna. Hur många andra yrkesgrupper känns det okej att fråga det? Ibland skulle jag ha lust att svara: ”Jaså, du är sjuksköterska/personlig assistent/ truckförare, kan du leva på det då?

Men jag är alldeles för snäll och säger någonting om om att jag blir ju inte rik precis men det går ju om man snålar och det är ju så roligt. 

Sedan 5 år tillbaka kallar jag mig Ariadne i sticksammanhang. Det var Ariadne som gav Theseus det garnnystan som gjorde att han, genom att följa denna röda tråd, kunde hitta tillbaka ut ur Minotauros’ labyrint. I vintras började jag sticka denna Röda tråd, livets tråd i I-cordteknik och med hemfärgade garner. Tråden har blivit lång mellan 200-300 meter. Har bestämt för att inte mäta, att inte ha kontroll. Att inte ha kontroll över allt får jag jobba mycket med i mitt nya liv. När jag har ställt ut tråden är den vanligaste frågan dock hur lång tid har det tagit och hur lång är den. Ingen frågar hur har du tänkt eller känt när du stickat denna tråd!

Den Röda tråden har blivit antagen till Röhsska muséets Konstslöjdsalong i februari 2011. I år har den varit installerad i Stensjöäng utanför Ryd i Småland i en helt fantastisk moss- och granskog. Att få ställa ut i en skog kändes mycket utmanande men ändå enkelt på något vis.

Tråden är stickad i etapper för att öht kunna hantera den. Den glider in i håligheter, slingrar sig upp i träd och försvinner ibland för att plötsligt dyka upp igen.

Den Röda Tråden installerades sista helgen i augusti på Sofiero utanför Helsingborg på den Stora Trädgårdsfesten. Miljön där är en slottspark och jag lade ut den i en ravin nedför trappor och uppför branter. Framförallt barn tyckte att det var kul att följa den och vid flera tillfällen träffade jag barn som lyfte den med sig och lade om kursen.

Ytterbilderna från Sofiero och den mittersta från hemmet. Installationen hänger nu på tork.

Jag är uppfylld av skogen. Helgen har varit dansant i de värmländska skogar varifrån jag är född. Jag går i tretakt och hör trallar inne i huvudet. På vägen hem från Ransätersstämman åkte vi förbi Värmlands museum i Karlstad. I deras basutställning finns en liten biosalong som visar stillbilder av skogen i Värmland under 1900-talet till tal av Bengt Berg. Jag fick tårar i ögonen – så fint var det. Häst och vagn till storskaligt maskinbearbetat skogsbruk. Av med hatten för alla de som huggit och släpat på träd. (När min farfar högg i skogen på 40-talet var han och några vänner frisksportare och åt bara vegetarisk mat, by the way…)

En annan anledning att bli tårögd är att jag sitter med ett bokmanus framför mig. Boken kommer att handla om skogen ur ett slöjdperspektiv. Lars Petersson är redaktör (tillika hemslöjdskonsulent i Örebro) och Kalle Forss (konsulent i Skåne), Bengt Berg, jag och några till har skrivit olika delar i boken.

En bok tar lång tid. Första mötet som jag var på var för ett och ett halvt år sedan och då var det redan relativt klart vad den skulle innehålla. Nu är texterna klara och det är bildernas tur att bearbetas. Jag ser fram emot den fysiska boken som går att hålla i sina händer och sätta in i bokhyllan.

.

Helg med stugliv. Vin, ved och västanvind i smålandsskog. Oundvikligt blev där att kika efter vårtecken, och förutom den lite nyvaket sprittande inspirationen sågs två tussilagos, smältande drivor, en snödroppe vid husväggen. Det hördes fågelkvitter, som med god hjälp av fågelböckernas utförliga ljudbeskrivningar identifierades som nyanlända från sydligare trakter. Jag har en röd utflyktsmugg som jag längtar lite efter. Kaffe, flädersaft och bubbelvin – den passar till allt.

Det är mycket som kan skrivas av som lite småpatetiskt, det utrymmet ger skog, helg och ledighet, att perspektiven tillåts kapas en smula. Det tilltalar mig. Som att innerligheten får lov att ta sin rättmätiga plats först när det vardagliga suset lämnas hemma, eller när hemma tillåts vara varsomhelst. Helgen blev till att också leta efter inspirationen, låta diverse ord och böcker snirkla förbi och betyda lite vad de vill och kan. Det kan handla om att ta sig tiden att läsa inte enbart det nödvändiga eller potentiellt bästa utan också se vad de kanske tvivelaktiga texterna har att ge. En hel del för det mesta, såklart. Och jo, det är ett vårtecken så gott som något, att inspiration finns lite varsomhelst, eller i alla fall på lite fler ställen än under vintern/staden. Som om både tiden och perspektiven blir något annat i skog under helgflagg. Gott så.