Måndag
Idag kommer Petra från Museet och hämtar mina grejer. Vi enades om att det borde räcka med en vanlig personbil men efter att ha packat ner allt i kartonger och kassar under helgen vete tusan…
I värsta fall får jag väl ta med det sista på bussen imorgon.
Ganska tidigt, ungefär för ett år sedan, bestämde jag mig för att jobba med växtfärgning i den här utställningen. Då hade jag hållit på med det i ett år ungefär. Jag har använt mig av olika tekniker, från att med hammare banka in blommor och blad i tyg, till ånging och föruttnelse. Just denna föruttnelseteknik har fått bidraga till namnvalet av utställningen: Blomstergraven.
Ett ord som syftar dels på att varje tygbit blivit en sista vila för växtens färger. Men jag har också lånat av Dan Andersson, från Peter Greenaways filmer, liksom Tom Wait´s strof
-Who puts a flower on a flowers grave?
Jag tänker också på viljan att bevara något, konservatism, som bara leder till att saker ruttnar och blir bruna. För just den bruna färgen verkar ofta bli resultatet av förruttnandet.
Det material jag arbetat mest med är tygbitar av siden, cirka 15 x 15 cm. Ett behändigt format, man kan precis linda in lite bär och knyta till. Av varje liten provlapp har jag sedan sytt ett djurhuvud, fritt, utan förlaga eller mall. En teknik som jag själv kallar för sydd origami. Det har blivit ett och annat huvud och för mig är dessa “Sidenskallar” det centrala verket i utställningen.
En sak jag märkt är att jag inte längre kommer ihåg vad jag använde för att färga tyget. När jag väl har sytt ett huvud av det. Det är som att tyget återföds och vad det varit med om innan spelar inte längre någon roll.
Blomstergraven har på så sätt kommit att handla om minne och föränderlighet.