Marken är fortfarande vit i skogen kring Fäboda gård ute på Järvafältet. Helt kanon att ha en stor jäkla skog så nära Stockholm, perfekt om man till exempel gillar att jaga fågel. Det gör jag, tog ju upp fågeltittandet för ett par år sen. Inne i stan märks inte vintern av längre, så i lördags tog jag på mig kängorna och åkte ut till Fäboda för att traska omkring lite. Spillkråka, gröngöling, kungsfågel, tofsmes, svartmes, nötväcka och domherre sprang jag på. Dessutom en flock på uppåt en hundra skogsduvor, för att inte tala om gänget med stjärtmesar som trixade omkring i ett träd. Första gången nånsin jag såg stjärtmes faktiskt. Skitfina, vita bollar med långa stjärtfjädrar – roligt namn inte minst.

Men där ute i skogen märkte jag alltså att vintern var kvar i allra högsta grad. En rätt perfekt skare gjorde att jag kunde gå som jag ville, och på söndagen tog jag skidor i stället. Jag har aldrig åkt skidor så sent på vintern i Stockholm, en ny skön upplevelse – 10 grader varmt, klarblå himmel och en massa fåglar som börjar sjunga upp sig inför vårens raggning. Att gå eller att åka skidor i en tät skog är lite som att dyka. Man är mitt i en värld som sträcker sig 10–20 meter ovanför en. En av skillnaderna är väl att det är svårt att förflytta sig i höjdled i skogen.

Det coola vore om man hade sin egen skog. En allemansrättsskog är väl bra, men tänk att lära känna sin egen skog, se hur den förändras år för år, hitta ett träd som växer lite udda och medan det växer till sig börja fundera på hur man skulle kunna använda det. Det vore grejer det.

Tall med skön böj, växer ute i skogen på Järvafältet.
Kan tänka mig att den skulle gå att använda till nåt vettigt.
Ett Zorro-märke till exempel.