Just nu håller jag på med en ny fjäril.

Har utställningar på gång på Järnvägsmuseet i Gävle, Tyresta Naturum Nationalpark, Gullholmens konsthall och Stenungsunds konsthall. Samtidigt är jag inbjuden som en av 15 metallskulptörer till ett skulptursymposium i Tjeckien i sommar och tänktemställa upp i uttragningen till Konstsmidesföreningens vandringsutställning i år. Det är ju kul. Men plötsligt har man produktionskrav. Djuren skall ju räcka till allt detta.

Vill göra en groda, en hummer, en sjöstjärna, något med järnvägsskrot och en domherre. Men jag är inte bara beroende av inspiration utan också råvaror. Jag har lyckats få ihop en bläckfisk till i sommar. Men den tog faktiskt två år att färdigställa. Inte för att den är så tekniskt avancerad, utan för att innan man hittar de skrot som behövs för att få fram det uttryck jag vill ha kan det gå mycket mycket tid. Och jag har kasserat bläckfisken ett flertal fånger under resans gång. Till slut var den där. Färdig. Men utan en enda av de första delarna jag hittade, och som i själva verket inspirerade mig till att bygga en bläckfisk.

Många undrar hur jag får inspiration. Allt som oftast är det skrotet. Ex. en kameleont jag gjorde poppade upp i huvudet på mig plötsligt när jag satt och pöste i fåtöljen i smedjan helt utan inspiration. Då såg jag två borrschuchar som låg och tittade på mig. ”En kameleont!” utbrast jag i mitt huvud och så var den vilan förstörd.

Ur skrotet klättrar djuren. Ibland skickar jag dem tillbaka. Men ofta blir de till för att stanna. Jag litar på skrotet även denna sommar.