Sleven är slöjdens själ

Skedar och slevar är roliga att göra. De går att göra väldigt enkla, men de kan också förfinas en massa. De finaste träslevarna jag sett är de gamla, de som överlevde och i dag ligger på nåt museum. Deras form är fulländad, materialet har utnyttjats till hundra procent för att både skapa skönhet och slitstyrka.

Skedbladets botten ska helst vara lite välvt och följa träts fiber. För att få till det måste man utgå från ett böjt ämne. Bladets bakre vägg måste göras lite tjockare eftersom man där skär av fibrerna och gör virket svagare. Skaftets nedre del måste klara belastning i höjdled, men kan vara rätt smalt i sidled. Övre delen kan vara tunnare och bredare, toppen ska helst göras lite grövre.

Tittar man på de gamla slevarna och skedarna ser de ut precis så, en form utarbetad efter dagligt användande av prylarna. Dagens fabriksgjorda skedar och slevar i metall eller plast bygger exakt på formen som slöjdarna förr kom fram till av praktisk erfarenhet.

Nånstans här ligger träslöjdandets själ, tycker jag. I skedens och slevens strävan efter funktion och skönhet.

Här har jag börjat yxa till formen lite
grovt på huggkubben ute på balkongen.
Sen gick jag på med kniv och skedkniv.

Åsen är ganska markant, jag ville testa det.
Annars kan man ta ner den lite till.

En polare ska få sleven, han beställde den för bra
precis två år sedan men jag har liksom skitit i det.
Tills nu. Han ska få den i dag.