Kanske detta borde varit mitt första inlägg?
Nå, sist som först, nu kommer det, i alla fall.

Slöjd för mig, yrkesvävaren och –sömmerskan, är varken vävning eller sömnad (eller vad därtill hörer).

Slöjd för mig är allt det andra, kringgrejset: här behövs nå’t (enkelt och billigt) för att exponera ett klädesplagg, en sjal, ett berg av kuddar… Nå’t slags ställning som går lätt att få in i en bil, nånting att samla sina broschyrer i – allt såntdär som man behöver, men som inte hör till den dagliga verksamheten.

Vid dethär laget vet väl alla att ordet slöjd kommer från slug – och det är just det man behöver vara, som småföretagare (eller bara hobbyhantverkare) med små pekuniära resurser. Skyltdockor i hönsnät, galgar av papprör, och alla kul grejor man kan göra av ett armeringsnät… Lindas grej att visa ringar på (bloggen 07/02 – klicka här http://kravallslojd.se/bloggs2/?p=1179) är ett annat exempel.

Eftersom jag tjatat om ”dela med sig” i nästan en hel vecka skulle det väl verka snålt om jag inte tipsar om vad jag skrev på min hemsida för nå’t år se’n – bergdalaspinnhus.com/artiklar.html, klicka på ”idéer om skyltgrejor”.

Apropå enfärgat – nog händer det i alla gäng dåochdå att verksamheten känns ganska enfärgad?
Jag fortsätter att tjata om vår lilla vävförening. Den hade varit ganska enfärgad ett tag – inte många kom till mötena, inga hade egentligen några förslag (typ: alla ville gå på kurs, men ingen visste vilken sorts kurs de ville ha), vi fick ställa in möten för att ingen kom.
Vi hade haft några kortvariga uppsving, men på det hela taget låg lekfullheten på en ganska låg nivå.
Någon kom på att vi skulle fylla 10 år ”nästa år” (2007) – borde vi kanske göra nå’t av det? Till att börja med var entusiasmen måttlig – en liten utställning kunde vi kanske ha, men inget speciellt, det skulle bli för jobbigt.
Hur det var, diskuterande hitochdit, så bestämde vi att något måste vi väl göra. Årsmötet beslutade (till allas förvåning och, nästan, fasa) att vi skulle försöka ha en utställning i varje kommun inom länet.
Och se’n hände det! ”Delad idé blir dubbel idé” skrev jag häromdagen. Man kan (nästan) säga att vi hetsade varandra, med den ena idén knasigare än den andra… Men vi gjorde det! Det blev en matta med skidspår, ett parasoll, en badboll, en badsjö (med vågor), ett vattenfall… kort sagt, både ”seriösa” (eller om det heter traditionella) och lekfulla grejor. Och allt detta bara för att 1) några vågade börja leka, vilket ledde till att 2) fler började våga leka – till slut lekte vi allihop. Vi glömde helt enkelt bort att ta oss ”på allvar”, både som grupp (”vad ska folk säga om oss” övergick till ”vad folk kommer att tycka att vi är/har kul”) och som individer!

Se där vad lite sunt grupptryck kan göra för en förening…

Läs mer om våra jubileumsutställningar här – för ett och annat tips och och en och annan idé, titta på andra halvåret 2006. Från augusti och framåt finns förslag till vävar som inte hör till de mest traditionella.

…kanske jag inte borde skriva det jag nu tänker, jag talar ju trots allt i egen sak… men jag gör det i alla fall: medelåldern på våra ca 35 medlemmar är i alla fall över 60… vilket bevisar att man aldrig blir för gammal för att leka!

har vi haft länge nu. Men är det enfärgat?
Det var länge sedan jag hade en enfärgad varp i min vävstol – om man med enfärgat menar att alla trådar har samma färgnummer. Röda kan de vara, allihop, eller grå – men inte samma röda (eller grå).
Det finns flera skäl: ett är att jag är lat… Det går fortare att varpa med många trådar, och det går fortare att plocka fram alla röda än att försöka sortera ut endast EN röd färg. (För att inte tala om att man slipper sätta lappar med färgnummer på alla spolar som ska tillbaka in i skåpet…)
En annan fördel är att väven/produkten blir ”bättre” med flera färger. Det händer något med ytan, den får mera djup; ögat får nå’t att ”titta igen” på.
Jamen, säger alltid någon: då blir det ju randigt? Jo, det är ju sant, förstås. Men blir randigheten det viktiga? Svaret på det ligger, som alltid, i betraktarens öga.

Jamen, säger nå’n annan – det blir ju så dyrt, man måste ju köpa så mycket mer garn än man behöver! Jo, det är ju också sant. Men… är denhär grejen det enda du någonsin kommer att vilja väva i grönt? Och dessutom, visst är det bra att ha en strategi för att använda alla gamla garnslattar och överblivna spolar?

– för att inte överbelasta kravallslöjd med en massa ”onödiga” bilder har jag gjort detta till en artikel på min hemsida – och lagt till massor med fler bilder. Klicka här – eller, om du vill se mer av min hemsida, börja på bergdalaspinnhus.com, gå så småningom till ”artiklar” och välj ”Enfärgat?”.

Att dela med sig är inte alltid så lätt.
Å andra sidan: en luddigt beskriven idé som missförstås av mottagaren, som bollar den tillbaka blir så småningom en HELT NY idé.
Till exempel såhär:

Jag svamlade lite om en annan variant på en dubbel sjal. Min samtalspartner missförstod helt, och började tala om nå’t som kunde bli problem vid vävningen. Några dagar (och skisser) senare hade den nya idén transformerats igen, och resulterat i en provväv som ser ut såhär

Provväven är lite för kort och lite för rörig för att vara användbar i sig själv – men den kanske kan vara grunden till en ny kollektion?

För länge se’n skrev jag såhär:
”Vi får idéer för att vi är de vi är: vad vi har sett i livet, vad vi har läst, vad vi har hört… Någon filosof har sagt att ”vi ser inte världen som den är – vi ser den som vi är”. Vi kan alla utgå från precis samma idé, men komma till radikalt olika resultat – är det inte underbart? Och dessutom innebär det att det är ”ofarligt” att dela med sig av sina idéer – ingen annan kommer ju ändå att utföra dem på precis samma sätt!
Det är just den övertygelsen som gav oss idén att vi, här på vår hemsida [riksvav.se/kronobergsvav] skulle kunna fritt bjuda på vävidéer, bindningar, bilder på resultaten. Vi bjuder på idéer, men sällan på kvalitéer. Hos oss hittar man inga kompletta recept. Idén är fri, men kvalitén är vad som avgör resultatet – samma bindning kan bli till allt från matta till brudklänning, beroende av materialval.
Är det inte underbart, allt man kan göra inom vävningens område?”

Jag gissar att det skulle kunna vara tillämpligt även inom andra discipliner. Eller?

Internet är ett UNGT fenomen, läser man ofta.
Med det brukar man mena att det mest används av ”ungdomar” (vad nu det är – under 20, under 30, under 40?)
Till den änden (att nå ”ungdomarna” via det ”unga” nätet) fick Riksföreningen för Handvävning häromåret hjälp av en grupp studenter på Jönköpings högskola. Rapporten kan laddas ned från riksvav.se/41
Ett av förslagen var att ”det ska finnas bloggar där tonåringar kan tala med varandra, diskutera  samt visa sina alster”.
Frågan från en dinosaurie blir: varför just bloggar? Kan en blogg vara ett bra sätt att diskutera? Alltså började jag läsa bloggar. – Jag förstår att bloggformatet är lätt att hantera för dem som inte, som jag, har en gammal tradition av kodning – och gratis är det också. Men… efter ett tag har de gamla inläggen ”trillat över kanten” och kräver ett aktivt intresse för att man ska kunna läsa dem. Även om det uppstår en diskussion – hur livaktig blir den? Och, dessutom, hur många kommer att ta del av den om en månad, om ett år? Varför är inte ett forum (eller en Yahoo-lista) ett mycket bättre alternativ? Då kan vi lätt hitta en gammal tråd, få del av gammal (och redan meddelad) kunskap/idéer – kort sagt, hålla en diskussion vid liv?

I DN i söndags kunde man bland annat läsa ”Bloggen är ett uppror” (www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=881762 ). I artikeln citeras bl.a. en sociologiuppsats som konstaterar att ”genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. […] Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll […] Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva.”   (Jämför mina sökresultatsfunderingar från igår)

– detta inlägg är inte ”gnäll” – detta är en mycket seriös fråga: vad tycker Kravallslöjds medlemmar om fenomenet blogg kontra fenomenet forum/diskussionslista? Eftersom mina inlägg markeras med ”comments off” (kan inte hitta nå’t sätt att få dem ”on”) föreslår jag att en sådan diskussion kan föras antingen på Forum (jag har startat en tråd under rubriken Övrigt) eller genom mejl direkt till mig – mailto:kerstin.froberg@swipnet.se

Nätsurfa, ja.
Under våren ska vår lilla vävförening (den minsta inom Riksföreningen för handvävning – www.riksvav.se/kronobergsvav ) jobba med temat VÄSKOR. Jag googlade efter väskmönster, och fick förstås många träffar, både inom ”communities”, på diskussionsfora och på bloggar. Men… den typiska träffen bestod av (inlägg 1) ”titta på väskan jag sytt” + bild (ofta oskarp) samt (inlägg 2 – 24, eller så) varianter på ”åååå, så DUKTIG du är”.
Vi dinosaurier kan bara skaka på huvudet åt detta slöseri med bandbredd… Jag menar – okej då, antag att det är en fantastisk väska. Men VARFÖR är den fantastisk? Är det materialet, formen, utförandet, inredningen…? Alltså, varför består inte inlägg 2  av ”jättebra detalj med ett fastsytt spänne att sätta nyckelringen i – tack för tipset” och inlägg 3 av ”kul idé att använda en gammal nyckel till knäppanordning” osv, osv?!?
Dessutom tycker vi diskussionslistedinosaurier att det är lite tråkigt att inlägg 1 inte hade med några detaljer – typ ”jag har kommit på ett bra trick för att sy i blixtlåset, nämligen att …”. Listor/fora/communities är väl till för att dela med sig?

Några, som jag tyckte, vettiga väsklänkar finns på Kronobergsväv,  på sidan BÄRBART.

(jo, gamla kärringar blir gnälliga…)

Jag är en så’n där dinosaurie, när det gäller dethär med ”nätet”. 1982, tror jag det var, fick jag min första ”elektroniska post” (det hette så då). Posten gick bara inom företaget, förstås. Några år senare kunde man kommunicera mellan företag också – nästan ingen hade privat e-post på den tiden. Kommunikationen var strikt textbaserad. Trots det bildades communities (fast de kallades BBS:er då) för specialintressen – själv var jag med i något som hette Fibernet. Nästan alla medlemmar hade företagsadresser – man läste på kafferasterna.
Så småningom började det komma hemsidor, mest för företag.
Min första privata e-postadress fick jag 1995. Jag hittade en diskussionslista (som de hade börjat kallas) som hette Weaving. Fortfarande strikt textbaserad, och väl fokuserad på innehåll – man betalade per minut och för hur mycket man laddade ned/upp (och överföringshastigheten var bara en bråkdel av vad den är idag). På listorna lärde man sig mycket, fick idéer och tips, delade med sig av kunskap och egna idéer. Man formulerade sig väl (åtminstone kort) och ägnade mycket lite tid åt kringsnack. – listan finns fortfarande kvar, fortfarande textbaserad: lists101.his.com/mailman/listinfo/weaving
HTML definierades, hemsidorna blev fler och rekalmfinansierade gratissajter började satsa på privatpersoner. Yahoo blev snabbt den populäraste sajten för diskussionslistor – där finns, och tillskapas fortfarande, många listor. Man började kunna skicka med bilder. Man lärde sig ännu mera (”en bild säger mer än tusen ord”, ni vet). (groups.yahoo.com – sök t.ex. på ”weaving”)
Nu, när tillochmed vi på landet har tillgång till något som liknar bredband har också jag börjat nätsurfa. Börjat kolla på olika ”communities” och bloggar. Och … jag slås av hur många ord det finns, och hur tomma de kan vara…
För mig är nätet fortfarande till mest för information (och, föralldel, diskussion).

Mera imorgon…