Ibland slår det mig hur rutinen ser ut. Jag gör ett smycke. Jag lägger det att vila tills det är dags för fotograferande. Jag fotar och försöker hitta en fin stämning som passar smycket. Jag sätter mig vid datorn och redigerar bilderna, kanske samtidigt som jag sjunger med i nån fin låt eller tittar på nån film på extraskärmen bredvid. Jag kollar igenom bilderna, väljer ut en extra tjusig förstabild, och fyra som visar smycket i olika vinklar. Sedan lägger jag upp det i min etsybutik och sen följer eventuellt twittrande och facebookande och kanske det till och med blir nåt till bloggen.
Och sen börjar allt om från början igen.
Men vet ni? Inget av detta känns repetitivt. Kanske är det för att varje smycke är nytt och inte det andra likt. Jag måste tänka annorlunda varje gång beroende på smyckets form och färg.
Eller så är det bara så att jag har kort minne och glömmer bort exakt hur jag upplevde sysslorna förra gången. He.
Jag gillar det hur som helst. Det ger mig en ny känsla för det smycke jag skapat. Det tillåter mig att titta på broschen, armbandet, halsbandet på ett nytt sätt och försöka få fram utrycket i det så tydligt som möjligt. För nu är det ju inte längre bara jag själv som ska titta på det. Nu är det eventuella köpare som ska skapa sig en uppfattning om mitt arbete.
Både läskigt och spännande.
Här kan ni se lite av det jag jobbade på igår:
Båda de här är upplagda i min etsy-butik nu om ni vill kika närmre.
Och jag har fortfarande inte klätt på mig riktiga kläder. Oh the joys of being self employed. Men ikväll ska det jobbas ”på riktigt” och där kan jag inte rumla omkring i myskläder inte så jag får väl ta tag i det där med uppsnyggandet nu.
Det är ytterligare en av tjusningarna med att jobba hemma: Varje gång man ska gå utanför sin hemmajobbarbubbla är en anledning till att göra sig tjusig.
”Oh! en fika på stan! Dags att klä upp sig!”
”Iiih! Ett jobbpass ikväll, måste göra mig snygg!”
Nån därute som känner igen sig?