Så var det söndag och sista bloggaredagen. Och jag som har så mycket kvar att skriva!

Har ju inte ens snuddat vid vad jag tycker om horribla tendenser av våra styrande att minska anslag och fokus till kultur och estetiska utbildningar. Har inte ens kommit i närheten av vad jag vill säga om etiketterering av människor och viljan att fösa in någon i ett överskådligt fack. Tankar om olika maktstrukturer och könsstrukturer och hur vi kan arbeta gemensamt med att ändra konstiga fenomen och attityder inom dessa strukturer. Tankar om hur du och jag med våra handlingar, stora som små kan påverka skeenden i rätt riktning. Jag får helt enkelt fortsätta skriva i något annat forum – det här har varit spännande och kul. Funderar på att fortsätta blogga på min hemsida. Varför inte?

Jag tänkte avsluta min bloggvecka med att berätta om min fascination för mönster, rörelse, gräshoppor och fenomenet emergens. Emergens är sådana processer där ett komplext mönster formas utifrån samspel mellan enkla strukturer eller beteenden. Ordets betydelse kan appliceras på många olika områden, men jag har valt att citera följande när det gäller fenomenet i naturen; Emergenta strukturer är mönster som inte skapats av en enskild händelse. Inget befaller ett system att forma ett mönster, snarare så skapar interaktionen av flera delar en komplex kedja som leder till en viss ordning. Det kan hävdas att emergenta strukturer är mer än dess kombinerade delar, eftersom en emergent ordning inte uppstår enbart av delarnas blotta existens – interaktionen av delarna är det centrala. Emergenta strukturer kan finnas i många naturligt förekommande fenomen, inom skilda ämnen som fysik och biologi. Ett exempel är myrstackar. Drottningen delar inte ut order eller berättar för myrorna vad de ska göra. Istället reagerar varje myra på stimuli, så som feromoner från larver, andra myror, inkräktare och mat. I sin tur lämnar myran kemiska spår som andra myror reagerar på. Varje myra är en självständig enhet som endast reagerar baserat på dess närmsta omgivning på genetiskt kodat manér. Trots avsaknaden av centrala beslut så uppvisar myrstackar komplext beteende och kan lösa geometriska problem. Till exempel hittar de rutinmässigt det optimala avståndet från stackens ingångar att göra sig av med döda kroppar, samt den kortaste vägen till en matkälla.
Svärmning är ett välkänt beteende som återfinns hos många arter i naturen, från svärmar av gräshoppor till flockar av fåglar. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Emergens)
För mig betyder detta att var och en av oss är beroende av någon annan. Sätter vi som enskild individ igång ett tänk, eller rörelse i någon form – får denna tanke och rörelse sin fulla kraft tillsammans med andra.
Gräshoppan är en ganska liten och ynklig individ i sin ensamhet. Tillsammans med sin svärm kan den bli en enorm kraft. Tillsammans ändrar de dessutom färg från grön till mer rödglödande. De ger varandra energi genom att gnida benen mot varandra och denna rörelse alstrar serotonin – vilket gör dem superstarka – tillsammans. Läs hela artiklen om detta.

Gräshoppsforskningen visar dessutom att variabla grupper är mer framgångsrika. Visste väl det. Våra olikheter är vår styrka och tillsammans är oslagbara.
Det började med den lilla fina gräshoppan som kom och hälsade på flera dagar i rad. Det var precis som om den ville säga oss något. Min dotter fotade och av fotot skissade jag vidare på det som sedermera blev en rapport och 10 meter gräshoppetyg. I mitt tyg har gräshopporna ögon som glöder. Av tyget har det hittills blivit en ny lampskärm till gammal lampa. Lampan påminner mig ibland om vad som är viktigt. Tillsammans är vi starka och våra olikheter gör oss oslagbara.
Sköt om er och varandra!
Här kommer några länkar till finfina projekt, människor och företeelser som jag gärna vill att ni tar del av, men som jag inte hunnit skriva om:

Danskompaniet SPINN

Berättande broderi norr Konstnär Victoria Andersson

Virkade dna-spiraler Konstnär Anna Eckert

Finfina filmmakare Finchi Productions

Virkade lekplatser Zickerman

 Made by Bella

En av de roliga workshops jag varit handledare för är träffarna som går under arbetsnamnet Let´s virk together. På Kulturhuset i Skövde har hugade setts för att umgås, virka, fika och prata. Ibland har jag inledningsvis visat bilder från fantastiska virkare från olika håll i världen, berättat varför jag är en virkjunkie och passat på att berätta om virkningen som politisk, demokratisk kraft.

Det är något alldeles speciellt med att träffa andra virkare och utbyta virkrecept och tankar. Pulsen går automatiskt ner i viloläge när virknålen sitter som en smäck i handen och maskorna fylls på. Tiden försvinner. Tre timmar – vips så är det dags att sluta. Ingen vill gå.

Under dessa träffar har jag ibland varit tyst och lyssnat. Oftast blir det en massa garv. Ibland sitter alla djupt koncentrerade och tystnaden är massiv, men aldrig obehaglig. Det enda som hörs är klirrandet från våra virknålar. Det är otroligt trivsamt. Det kommer upp samtalsämnen om allt mellan himmel och jord. Ibland har vi efter en stund känt oss så trygga i vår virkande bubbla att samtalen fördjupats.

Jag är ganska kass på att virka. Gillar mest att virka runt, runt. Det är en slags fysisk rörelse som är tillfredsställande nog. Jag behöver inte virka något mer komplicerat. Mina cirklar kan varieras i det oändliga. Kan bli lite impad över människor som kan virka efter komplicerade mönster. Men, nej det är inget för mig. Jag gillar frivirkning.

En gång kom det en hel syjunta farande från Kinnekulle och virkade i solen utanför Kulturhuset. De åkte en massa mil bara för det tilllfället. Att virka ihop med andra. Det gjorde mig väldigt, väldigt glad!

Keep on virking folks!

Take Cover!

Ibland är det som om en tryckkokare väntar på att att implodera inne i mig. Ur resterna av den inåtriktade explosionen vill den latente yxmördaren vill hoppa ut ur kroppen och hacka sönder något vad som helst bara för att ilskan och frustrationen är så stark!

Jag liksom många andra lever mitt liv, inte helt bekymmerslöst. Myndigheters stelbenthet driver en till vansinne. Politikers idiotiska beslut får väntade resultat, där den vanliga människan tar stryk. Man befinner sig plötsligt i en stress som bara eskalerar och förstår inte hur och varför. Otäcka saker händer runt omkring och drabbar ens närmaste. Vänner blir sjuka och dör. Världen är sjuk och tycks mer och mer skruvad för varje dag.

Ibland har man bara lust att hoppa. Från en bro, alternativt hoppa in i en ny verklighet. Skapa egna lagar och hitta sätt att skydda sig mot allt det onda.

Just om detta handlar mitt pågående projekt ”Take Cover”. Jag har valt att undersöka känslan av kontroll och att vara utom kontroll. Genom att hitta förhållningssätt och olika former av skydd mot en rad olika skeenden i livet vilka jag försöker acceptera och besegra. Take Cover handlar i mitt arbete om högst reella företeelser och även fiender vi inte kan se och ta på.

Detta gör jag genom konstnärliga och rituella handlingar. Ibland är handlingarna fyllda av allvar, men lika ofta fyllda av absurd humor.

Termen Take Cover betyder ta skydd – skydda sig från fienden.

Arbetsnamnet till mitt projekt Take Cover började med att jag såg en annons från ett försäkringsbolag, där de lovade att det inte fanns något i ens liv de inte skulle kunna försäkra. Detta triggade igång mina tankar kring huruvida vi verkligen kan försäkra oss från olycka och livets mindre trevliga överraskningar.

Vi är illa rustade för det oväntade som hälsar på utan förvarning.
Jag kan tänka att vi saknar riter, redskap och gemenskap för att klara av livets olika skeenden. Upplevelse av stor ensamhet och avsaknad av gemenskap, beredskap baserad på vishet, erfarenhet och mänsklig värme – är något som blir tydligt i dessa tider när en människa drabbas av exempelvis sorg och olika livstrauman.

Då det känns som om det individualistiska i vårt samhälle och materiell välfärd är det som premieras, känns ibland även plötsliga olycksdrabbande händelser som ett misslyckande.
Vi får inpräntat i oss att vi har ansvar för vår egen framgång och välfärd och att det är vi själva som till fullo har kraften att bli lyckade människor – om vi styr åt rätt håll och gör rätt val.

Ibland händer dock saker vi inte kan styra över.

Förr i tiden hade man stor tilltro till symboler, talismaner och riter, som på olika vis skulle skydda oss. I dag har vi ersatt de gamla riterna och schamanerna med nya. Terapeutiska samtal, mindfullness, personlig träning och coaching är några av vår tids riter för att hitta struktur och mening i våra liv. Vi lägger vår tilltro till krafter utanför oss själva och söker svar utanför oss själva. Vår tids medicinmän och byäldste hjälper oss att blicka inåt med varierande resultat och med varierande taxa. Vi söker efter mål och mening och letar efter cirklar i tillvaron där vi känner oss hemma.

Ibland kämpar vi hårt framåt i livets boxningsmatch och slår i blindo – ett rött skynke av stress, krav, ouppnåeliga mål dansar framför våra ögon – upp igen – vi fortsätter kämpa.

Ibland vet vi inte ens vad vi kämpar för, eller emot.

I denna arbetsprocess är jag periodvis min egen ninja, schaman och medicinkvinna och besitter oändliga krafter. Krafterna härstammar ur ett slumrande vilt inre och hämtar kraft ur naturen.
Jag vill skapa en egen egen symbolvärld där varje fysisk handling är laddad med meningsbärande budskap och där den kroppsliga, sinnliga, rituella upplevelsen står i fokus. Varje virkat objekt får en betydelse av kraft och mening.

I detta skeende har jag kontroll. I detta skeende befinner jag mig i en fiktiv värld där mina regler och min kraft styr. I det fiktiva ingår också starka bilder om en fusion med naturen och nya existenser som inte är av mänsklig natur – nya vägar att söka skydd – survival of the fittest.

Survival of the fittest

Min kraft är utan gräns mina skyddszoner är lik en kameleonts.

Rit nr 10. Skyddszon vatten.

Rit nr 16. Virkade talismaner.

I just detta arbete är jag huvudperson, men det skulle lika gärna kunna vara Du.

Jag inser att min kraft är fullständigt utan substans i verkliga livet – mina virkade objekt – hur mycket tid och omsorg jag än lagt in i varje maska – kan inte stoppa försurningen av våra sjöar, eller skydda mina närmaste vänner från att drabbas av olycka.

Handlingen däremot och den samlade energin i tanken kan dock alltid göra en förändring och påverka olika skeenden. I stort som i smått. I verkliga livet.

Det är min överlevnadsstrategi – Take Cover!

(Min utställning Take Cover fanns att se på Bildkällaren i Falköping i maj 2012. Den pågår fortfarande i en arbetsprocess med nya objekt, skisser och uttryck och letar nya rum att bo i. Här är länk till filmloopen ”In Control out of Control” som gjordes i samarbete med Juha och Lena Sillanpää och Tomas Nyman i samband med utställningen. Ytterligare bilder från utställningen kan ni se på min hemsida inom en snar framtid)

Så här års kan jag fortfarande glädjas åt ätbart och njutbart från trädgården utanför. Trots att jag ägnar minimalt med tid till den envisas den med att prunka, växa, svämma över av blommor och grön ätbar skönhet. En får tacke å ta emot.

Detta sätter igång en massa tankar om huruvida jag skulle kunna ägna lite mer tid åt jorden utanför. Odla lite mer fokuserat. Göra det självklara– inte fortsätta vara konsument när det gäller min basföda, som ju är grönsaker. Lära mig tekniker för att bevara och lagra inför vintern. Drömmen om ett liv på landet har varit verklighet under många år. Det har dock inte funnits ett helgjutet tänk kring boende, jorden och arbetet. Ibland har det bara varit stress och alltför stora ytor att ta hand om. Jag har inte sett alla möjligheter. Nu är det dags att fördjupa kunskaperna och rikta energin rätt. Back to basic. Självhushållning på en nivå som känns ok. Inga andra alternativ verkar vettiga. Allt handlar ju om att det konsumtionssamhälle vi lever i är ohållbart i längden. För mig handlar det nog också om att återta kontrollen –att inte vara beroende – att kunna klara mig själv. Ialla fall när det gäller de områden man har möjlighet att klara själv och det man kan påverka själv. Ett litet steg i taget. I det lilla och slutligen i det stora.

I spåren av dessa tankar kommer naturligtvis fokus på återbruk, re-design och smarta vägar att ta tillvara på det överflöd som finns. När mellansonen var hemma sist var det full rulle i i min verkstad. Han gjorde kanonfina lampor av gamla medicinflaskor, som fanns kvarglömda i det gamla förrådet. Han tog en ohyvlad massiv björkskiva och ett par tegelstenar – vips, ett tv-bord.

Medicinflasklampa med kork!

Björkbräda på tegelsten tv-bord!

Själv har jag snöat in på alla dessa underbara mönster och material som finns i gamla slipsar. Det finns en skatt i dessa lite bortglömda klädesplagg. Slipsen ropar från ett övergivet hörn i second handbutiken: se mig, gör något med mig! Use me and abuse me! Jag kostar bara några kronor- ibland bara en!

Så det blev ett fint möte mellan innanmätet i det bortglömda reflexbandet och en vacker slips. Lätta att ta av och på. Jag gillar ljudet när jag kastar mitt armband över handleden och den rullar sig fast med ett klick. Armbanden blir fler och fler. Det finns tusentals slipsar därute som vill bli sedda och få nytt liv.

Slips får nytt liv.

Under min första bloggdag här på Kravallslöjd hörde min första professor från HDK på Textil Konst Elsa Agelii av sig. Hon delade med sig av ett boktips ; Björn Forsberg, Omställningens tid, Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid.

Att Elsa hörde av sig var fantastiskt roligt och tack vare Kravallslöjdsbloggandet har vi nu utbytt mailadresser. Elsa är om ni inte vet det redan, en förgrundsfigur inom feminismen och har på olika sätt visat att det går att påverka samhället i stort och smått, politiskt och innerligt med nål och tråd. Här är Elsas egna ord från hennes hemsida:
Genom alla år har jag arbetat pedagogiskt med kurser för barn och vuxna, och med fortbildning för lärare i fritt broderi. Täcklebo Broderiakademi startade i samma anda 1993.
I denna tid av oro, utbrändhet, krig och girighet är det fria broderiet, skapandet, för många en källa till glädje, lugn och kraft – En Motkraft.
Mitt projekt sedan 2006 ”Bilder kring vatten och öken”, är dels en egen utställning, dels ett broderisamarbete med bykvinnor och flickor i Rajasthans öken om deras vatten- och vardags -verklighet. Broderierna köper vi av dem och säljer vid utställningar och andra tillfällen här i Sverige. Behållningen går direkt till att utveckla arbetet i byn.
”Med nål och tråd mot en bättre värld”!

Så sant som det är sagt! Kolla in hennes beundransvärda arbete.

Jag minns att Elsa kom in till oss i början på utbildningen iklädd en fantastisk fjäderskrud och dräkt och på detta vis inledde första uppgiften som handlade om riter. Just nu i mitt eget konstnärliga arbete 11 år senare handlar det återigen om riter och talismaner i projektet och utställningen ”Take Cover”. Cirklarna sluts. Jag återkommer till detta i morgondagens blogg. Här en bild ur filmloopen ”In Control out of Control” från projektet.

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

Tjing, ta hand om er!
/Berith