Sms-trolleri och gosa eller dö.

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.