Så, nu var det dags att ta farväl. Jag kanske återkommer med en rapportering om min dotters stickande.

Mina benvärmare i raggstocksgarn är i det närmsta klara och nya projekt väntar. Jag har fått ett önskemål av min syster som min systerdotter kommer att hata mig för. Ett par raggsockor i ullgarn! De sticker, de kliar men de värmer!

Vi har en lite skola i vår by som firar 100 år 2009. I år går det 33 elever på skolan, F-1 och 2-3. Varje år, i samband med första advent, anordnar bygdens hembygdsförening en poängpromenad med diverse stopp i byn. Skolans elever brukar pyssla till detta tillfälle och sedan sälja kreationerna som en basar. Som förälder går det även bra om man vill bidra med något (alla inkomster hamnar i skolkassan för att finansiera olika skolresor och materiella inköp) och givetvis brukar jag knåpa ihop något. Förra året blev det två halsdukar i ett lite lurvigt/tovigt garn. Helt hopplöst att sticka med! Det såg ju ut att bli hål hela tiden. I år har jag hittat ett mönster på virkade innetofflor, vi får väl se hur det blir.(Det var ju lite kul att se ”sin” halsduk på en av tjejerna i skolan, för att inte tala om hur stolt min dotter var.)

Det är ju snart november lov och jag tänkte att jag och barnen skulle pyssla lite julklappar…jag fick nämligen en idé. Jag tänkte vi skulle tova små röda hjärtan av färgad ull, det blir ju lite extra roligt när man får lov att ”kleta” och forma men händerna. Det kan ju bli riktigt fina små mjuka julgrans dekorationer.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ”knyta ihop” den här säcken av inlägg. Om man läser på kravallslöjds hemsida, ” Hitta rätt i slöjddjungeln. En guide till självkännedom” kan jag känna mig något splittrad. Visst kan jag se att jag tillhör Smygslöjdaren, kanske mest för att jag nog helst sitter i min soffa och stickar. Behovsslöjdare är jag ju också, själv är ju som sagt bäste dräng. Tradslöjdare är jag ju definitivt, då jag anser att vår gamla inhemska kultur inte får försvinna. Jag är väldigt stolt att jag äntligen kan klämma mig in i min svärmors folkdräkt (nordhallands) och känna mig både bekväm och snygg. För att inte säja stolt!

Jag tackar nu för mig och hoppas att min vecka som bloggare har berört någon.

Mitt ord på vägen till alla er slöjdare, vem ni än är, blir då…

Fram för mer vardags slöjdande!

Igår skulle jag ha skrivit om spindlar…men det kom ett grillpartaj emellan. Vår vän som precis har köpt hus, ganska nära oss faktiskt, önskade sällskap. Jag tror att det blir lite ensamt ibland.

Spindlar…jag bara älskar dem. Alltså spindlarna i den svenska faunan menar jag.
Jag kan faktiskt känna mig som en ibland. En korsspindel, med randiga strumpor, stor rumpa och ett stort härligt nät. Visst kan nätet vara lite ostädat, en och annan maska kan ha gått och lite luggslitet i kanterna, men jag gör så gått jag kan.

Jag är regeringen, sambandscentralen, logistikchefen och jägaren. Man skulle kunna säja att om jag vore borta från hemmet en helg, ser det också ut därefter. Inte för att jag vill klaga på min man, han kan ju faktiskt både laga mat, baka, köra snabeldrake (dammsugaren) och starta tvättmaskinen…men det blir ju liksom inte gjort. Vi jobbar precis lika mycket på veckorna men väljer att använda tiden efter jobbet helt olika. Jag tror det har med generna att göra!
Och visst, klokheten kommer med åren!

Hur funkar då en riktig spindel?
Jo, hon kan få en hel drös andra spindlar att springa i olika ärenden och ändå ha koll. Hänger ni med? Jag kan ta exemplet med min 30-års dag i somras. Två av mina bästa vänner var ombedda att ta hand om köket. Allt var dock förberett in i minsta detalj, det fanns t.o.m. en detaljerad beskrivning över hur de kalla pajerna skulle dekoreras. Inte för att jag ville att allt skulle vara perfekt, men man vill ju ända att det skall se någorlunda ut. Jag ville helt enkelt ha koll! Jag anser mig inte vara perfektionist, men jag vill ju själv vara nöjd med resultatet. Allt var förberett… därför kunde jag i lugn ro åka till frissan för att bli tillsnyggad en halvtimme innan gästerna kom.

Så är det med allt jag tar mig för. Om det så är städningen, sticket eller mitt arbete som tapetserare. Därför skapar man sig en yttre illusion. Bara mina närmsta vet hur det egentligen ligger till. Jag kan helt plötsligt bara släppa allt, sjunka ner på golvet (hur smuligt det än är ) och bygga lego med mina barn. Precis som spindel honan kan jag ignorera att ena sidan av nätet är trassligt… det är kanske inte det viktigaste just nu, tids nog kommer det att bli lagat!

När vi var små kunde vår mamma hålla på och dammsuga tills pappa i princip körde utan henne till sommarstugan. Det var det absolut sista hon gjorde. Vi tyckte att hon var helt hopplös. När vi inte var hemma kunde ju ingen se att hon hade städat. NU vet jag varför hon gjorde det. Hon gjorde det för att slippa mötas av ett smutsigt hem. För att hon i lugn och ro skulle kunna ta hand om all tvätt efter semestern. Nu gör jag likadant. Jag har t.o.m. fått över min man på ”samma sida” och tillsammans snyggar vi till hemmet innan vi åker iväg med husvagnen.

Min dotter har tjatat ett tag nu på att jag skall lära henne sticka. Jag förbereder mig rent mentalt på att det givetvis inte kan bli perfekt första gången…men det blir inte lätt, vare sig för mig eller henne. Jag har nämligen upptäckt att… ”Mamma, är lik sin mamma, hon städar och hon putsar och hon dammar”
Siw Malmqvist 1968

Jag är en snuttefilts tillverkare!

För er som har barn, förstår ni kanske vikten av en gosigt doftande filt att gömma sig i.

Den behöver inte vara av något fint märke, kosta massor av kosing eller ha något speciellt mönster. Och allra bäst är den när sen nästan springer själv!
Jag skall förklara!

Det hela började för ca 1,5 år sedan. Magarna formligen kryllade om en och snart skulle söta små knyten komma fram ur sina gömmor. ( Jag har ju själv två, så jag vet ju hur goa de är!)

Givetvis behagar ungarna komma när budgeten är som minst, och att springa till någon flådig barnklädesbutik finns liksom inte på kartan! Pysslig som man är fixar man ju detta lilla dilemma ändå. Efter lite rotande bland alla tyg högar lyckas jag hitta ett stort stycke mjuk flanell. Perfekt! Små lila och blå blommor på vit botten passar perfekt till två små töser. Då uppstår nästa problem… det blev bara tre snuttefiltar!!! Inte kan man ge bort en snuttefilt. Den som gör det borde få stryk! Det vet väl varenda människa att man inte kan tvätta en snuttefilt utan att först ha integrerat nästa filt, så den åtminstone luktar lite gott.
Hur skall jag nu göra? Hur jag än letar hittar jag inte mer flanell. Det blev ju visst en liten bit kvar, men den räcker ju inte!

Tänk, tänk, tänk. (som Nalle Puh sa!)

Då kom jag på det… ”Man tager vad man haver” sa Kajsa Varg!

Jag köpte ju ett flanell nattlinne på Gekås, för bara 14,95. Det tar vi.
Fram med saxen, det räckte precis till två fina filtar. En omgång med Overlock maskinen och allt är klart!
Dessa kära små filtar hänger med överallt. Sandlådan, matbordet, vagnen, fiket och gallerian.

Alltså, jag tror att just gallerior äter snuttefiltar. Precis som min frys äter kanelbullar eller tvättmaskinen äter högersockar!
Vår galleria i stan har käkat minst två av våra filtar och gallerian i kungsbacka skall vi bara inte prata om!

I ren desperation ringer förtvivlade mödrar och ber om fler snuttefiltar. Alltså, jag gör så gott jag kan, men jag har inga fler nattlinnen i flanell från Gekås. Så därför införskaffas lite nytt flanelltyg, denna gång med söta små nyckelpigor på.

Den blicken som jag fick av min blott ettåriga systerdotter när hon fick se de nya filtarna med röda nyckelpigor på var inte nådig.

”Menar du att jag skall snutta på de här?????”

Nästa gång jag träffade denna lilla dam hade jag med mig den där sista lilla biten flanell…den var inte ens en fjärdedel så stor som de första filtarna. Men den dög!

Imorgon, fredag, skall vi snacka om spindlar!

Jag är en riktig Bullmamma!
Jag vet att vi alla nog har olika versioner om hur en bullmamma är. Men det här är jag…

Jag jobbar heltid som kontorsråtta. Ekonomi, hotell bokningar, rese bokningar och diverse andra trivsamma sysslor fyller min dag. Jag trivs jättebra med mitt jobb, men det kan vara lite stressigt.

 När jag sedan hämtat mina barn på dagis och fritids, brukar vi ha genomgång av dagen i bilen. Jag frågar lillen vad de fick till middag på dagis. Det är sällan han minns, men det går att klura ut. Fågel? Fisk? Kött? Spagetti? Potatis? Ris? Sås? Grönsaker? För det mesta prickar han rätt. För säkerhets skull frågar jag storasyster, eftersom de fick samma middag. Sedan går vi igenom om det hänt något särskilt under dagen. Av lillebror får jag redan på att allt varit bra för…”- Ingen har slagit mig idag.” Storasyster berättar om sin kille och om en ny uppvisning som hon och hennes tjejkompisar övar på.

 Väl hemma slängs allt i en stor hög på golvet i hallen och de små barnen hinner bara halvvägs genom köket innan jag utbrister…
”- Hallå där! Häng upp jackan! Ställ inte skorna precis innanför dörren! Plocka upp gympa kläderna! Fick ni någon lapp hem idag? Skall ni ha något med er imorgon?” Tro det eller ej, men jag låter precis som min mamma gjorde när jag var liten. Jag vet att jag dyrt och heligt lovat att aldrig bli som min mamma, men den bistra sanningen är den att det går inte att värja sig.
Så jag drar på mig förklädet och påbörjar kvällsmaten.

 Jag kan ofta känna ett styng av skuld när jag tänker på att mina barn är mer timmar på ”sitt jobb” än jag är på mitt. Men jag gör allt för att åtgärda detta.

Tillsammans med mina barn bakar vi kanelbullar till fritids och dagis inför kanelbullens dag den 4 oktober. Vi ”degar”, som mina barn säjer, ganska ofta. Det blir matbröd, kakor, tårtor, kanelbullar, bondkakor, pepparkakor, pizzabullar och hemmagjord trolldeg i olika färger.
Vi trampar omkring i skog och natur, i ur och skur. Sover i vindskydd och grillar i solnedgångar.

När klockan slagit 20,00 inträder MIN tid. Nu, när barnen sover, kan jag göra MINA saker. Sticka raggsockor, benvärmare, halsdukar, vika tvätt, och cykla på min motionscykel…allt framför TV:n.
(Eller varför inte smyga in på toaletten en stund.)

Jag har en tapetserar verkstad i vårt fina nya garage. Men jag hinner inte dit. Jag måste laga söndriga byxor, sy in den där klänningen jag lovade eller lägga upp de där byxorna.

Nä, nu tror jag att vi skiter i det här…jag smyger in på toa med min bok!

Imorgon, tordag, är jag snuttefilts tillverkaren!

Det är en helt vanlig, gråmulen måndag. Klockar har precis slagit 18,00 och efter given ”bolibompa-signal” sitter ungarna bänkade framför TV:n. Tyst smyger jag förbi med en bok under armen och siktet inställt på toaletten. Hinner i princip bara sjunka ner på ringen, öppna boken och läsa några rader innan…

MAAMMAAAAA!?! ylar det från soffan. Jag hör fötter som trampar mot parketten och inom två sekunder ylar det igen… MAAMMAAAAA!?!

Med en suck puttar jag upp dörren på glänt och undrar vad det är.

”- Mamma, jag måst göra ett världsrekord, bolibompa skall ha världsrekord och man ska skicka in en film för då får man vara med på TV vad skall jag göra för rekord då mamma?” Hasplar min blott 7 åriga dotter ur sig utan att hämta luft. (Prova om DU kan!)

**suck**

”- Jag sitter på toa. Kan jag få bli färdig först?”
”- Men mamma det är bråttom… tror du jag kan hoppa hopprep?” (Min dotter är faktiskt riktigt duktig.)
”- Nja, det är nog redan någon som har världsrekord i hopprep. Du får försöka klura ut något annat. Kan jag få sitta här ostört lite till?” Vädjar jag till min dotter.
Slokörat försvinner hon till soffan.

Alltså… jag älskar verkligen mina barn, MEN GUUUD vad det är skönt att få åka till jobbet och vara lite ensam. Äta när maten är varm, få prata till punkt och framför allt få sitta på toaletten ifred.

Sen kommer hon på det…

”- MAAMMAAAAA… jag kan göra världens längsta fingervirkning!” Bra idé tyckte jag och plockar fram alla små garnrester som jag har liggande.
Kreativiteten flödar så fingrarna glöder och ormen växer sig allt längre. Tillslut närmar sig klockan läggdags och hon får ta en paus i skapandet. Lite slarvigt lägger hon sitt mästerverk på toaletten.

Sedan kommer lillebror. Blott 4,5 år gammal med en räv bakom varje öra, fruktansvärt nyfiken och kliande fingrar. Ja, ni kan väl gissa vad som händer. Det tar inte mer än 10 sekunder innan mästerverket är ett minne blott och kvar finns en härva av trådar.

Nu gäller det att handla snabbt och tänka ut en förklaring. ( I vanliga fall brukar lillebror få stå sitt kast, men det är inte läge för det, så här precis innan läggdags.) Lillebror kommer ju att bli lynchad av storasyster – så som bara en storasyster kan. Visst skall man inte alltid ta lillen i försvar… men nu är det kris!

Sigge, våran katt, råkar gå förbi toaletten…

”- REBECKAAA! Nu får du komma hit! Sigge har lekt med din fingervirkning!

Imorgon, onsdag, kommer jag att ta upp min titel som Bullmamma!

God Natt!

Hallå där i cyberspace! Idag har min syster Hillevi namnsdag!

Dessutom tänkte jag presentera mig lite mer noggrannare.

Jag, Bea, bor med min familj en mil utanför Varberg i en lite by som heter Himle. Våra närmaste grannar är ca 60 suggor och deras små telningar (de är inte våra!). Vi i vår familj har däremot 1st tupp som heter Kenneth (efter morfar), 2st hönor som heter Lenorna( efter mormor) och en trebent, 8 kilos, kastrerad hankatt vid namn Sigge.

När jag och min man letade hus i början av 2000-talet hade vi lite olika krav. Jag som alltid vill ha både ”hängslen och livrem” kunde absolut inte tänka mig ett hus utan vedspis i köket – fungerande alltså! Min man däremot hade helt andra krav t.ex. att kunna springa ut spritt språngande naken och hämta tidningen på morgonen, UTAN att någon svimmar!

Jag fick min vedspis, min man sin skymda brevlåda och tillsammans fick vi ett stort härligt 50-tals hus på landet, med stor trädgård och mycket garage. Hmmm… garage! En ombyggd ladugård med två stora portar fanns som befintligt garage, men eftersom vi har mer än två bilar och dessutom i veteranbilar behövde vi något bättre. 2003 byggde vi därför ett 72 m² stort isolerat garage med en STOR, fjärrkontrollstyrd port.
I den innersta halvan av garaget har jag nu min tapetserarverkstad/syateljé.
Detta betyder, summa summarum, att vi har 4st garageplatser att tillgå.

Fråga! Hur många bilar står i garage? Gissa!

Jag nämnde i min presentation att jag förlänt en rad olika titlar. Ja, det är inte så allvarligt som det låter. Jag är helt säker på att DU har minst 5 titlar själv.
Just de titlar jag nämnde har dock en viss slöjdaktig innebörd. Jag kommer under denna veckas blogg att beröra minst en varje dag. Det kan bli lite invecklat, men jag skall försöka att vara så klar och precis som möjligt.

Imorgon, tisdag, kommer jag att ta upp min titel som Mamma.

Puss å gos – äppelmos!!!

Svar: 1st bil, de andra får inte plats!