Jag tycker att rummet är intressant. Alltså, tomrummet, det utrymme som vi människor kan existera i. Tomrummet är ju helt avgörande för vår möjlighet att röra oss. Detta till trots är det det som begränsar denna möjlighet som upptar större delen av vår uppmärksamhet, nämligen tingen, materian – väggar, golv, tak, möbler, prylar mm. Den immateriellt tunna gräns som skiljer vårt livsrum från ingjuten fångenskap skymmer oändligheten. Alternativet hade varit svindlande och omöjligt att orientera sig i. Våra sinnens begränsningar gör oss till naturen ytliga – ytliga och fixerade vid det materiella. Det är via ytan vi kan skilja tomrummet från den förtätade, icke tillgängliga världen – antirummet.

Den engelska konstnären Rachel Whiteread arbetar just med denna gräns. Hon inverterar rummet genom att gjuta av det och avlägsna den ursprungliga gjutformen. Hon gör detta i olika skalor, allt från hus till möbler. När rummet förvandlas till antirum uppstår många för mig intressanta tankar om människans natur. Om hur präglade vi är av rummets förutsättningar och behovet av frihet och skräcken för fångenskap. Att vakna upp ingjuten i ett antirum måste förstås vara en mardröm…

Jag tänker mycket på rummet när jag formger möbler. Var går rummets gränser? Vad är inne i rummet och vad är utanför? Kan något vara både i och utanför rummet samtidigt? Kan tid gestaltas i rumslighet?

Aika Amöbel

Jag har en kreativ metod. I grunden går den ut på att jag använder mig av synectics, en metod som utvecklades  under 50-60-talen. Begreppet kommer från grekiskans Syn och Ectos och handlar om att sammanföra olika och uppenbart irrelevanta element. Det finns en mängd sk trigger questions för synectics. De är exempel på företeelser och sammanhang man kan utsätta sitt ”problem” för. Om man tex ska formge en stol kan man i tanken placera en stol i tyngdlöst tillstånd – hur skulle den se ut då? Man kan föreställa sig att stolen har mänskliga egenskaper – hur skulle det gestaltas?

I mitt fall använder jag mig av trigger questons som ”fragmentera”, ”kombinera” och ”hybridisera”. Jag låter helt enkelt olika fragment av möbler, byggmaterial och dylikt mötas, reagera med varandra och bilda en ny enhet. Elementen i sig utgör inspirationsmaterialet i en intuitiv och organisk kreativ process. De begränsar, men framför allt skapar uppslag till den gestalt de sedermera antar.

Ibland bara sågar jag itu någonting för att komma loss…

Här är en lista på en uppsjö trigger questions för synectics
http://members.optusnet.com.au/charles57/Creative/Techniques/syn_quest.htm 

Nu är vernissagen över och jag har hållit mitt föredrag om återbruk. Jag vet inte riktigt om jag känner mig nöjd med min insats eller ej. Fick jag sagt det jag ville säga? Förstod åhörarna vad jag sa? Var innehållet relevant?
Ibland kändes det som om jag bara trasslade in mig i mina egna resonemang och inte riktigt kunde komma åt den sk pudelns kärna. Det var emellertid en förstående publik som verkade anstränga sig att förstå. Flera kom fram till mig efteråt som verkade ha uppskattat det hela i alla fall. Det kändes bra…

Nu när jag är hemma och min kära fru har tagit på sig att natta barnen kan jag dock känna den där tomheten som ofta infinner sig när man har avslutat något som har upptagit en stor del av tankeverksamheten under en längre tid – det sk post project syndrom. Allt är över – inget går att ändra på – kom på nåt nytt eller lägg ner allt.
Jag undrar vad det beror på, varför uppstår denna känsla? Är det för att det så drastiskt bara är över, att själva resultatet är så förgängligt? Utställningen varar månaden ut men den tid jag hade på mig att förmedla mina tankar är över. Det finns ju många andra kanaler att kommunicera via (här tex) men att tala inför människor på riktig är ju ändå lite mer på allvar.
Jag ska nog ändå passa på att förmedla lite av föredragets innehåll här i bloggen…

Under vernissagen på på onsdag kommer jag även hålla ett föredrag på temat återbruk. Jag kommer prata om miljöaspekten, materialets väsen, min kreativa metod samt mina konstnärliga förebilder. Här är några ytterligare bilder från utställningslokalen. Ni får ha överseende med den usla bildkvalitén.

Jag är dadaist. Jag vill verka för att upplösa gränsen mellan verkligheten och konsten. Jag vill att folk ska se den estetiska potentialen i allt vi omger oss med, särskilt det som normalt inte anses vara något att ha. Jag gör detta genom att kombinera återbrukade fragment från olika stilar och epoker. Jag jobbar med ready-mades. Jag är dadaist.

Snart 100 år efter Marcel Duchamps ”Fontän” tycker jag att ready-mades är det mest relevanta och intressanta material att jobba med för mig som formgivare. Ready-mades har en inneboende historia och en uppsjö av inspirationsmöjligheter. När man kombinerar fragment ur verkligheten uppstår ytterligare oändliga variabler och korsbefruktningar. Mötet mellan dessa väsensskilda beståndsdelar utgör bränslet i min kreativa reaktor. Jag kombinerar oftast två, ibland tre olika beståndsdelar som får utgöra huvudelement i det som oftast resulterar i en möbel. Jag sätter ihop delar av gamla möbler, byggmaterial, lådor och dylikt till nya skapelser. Som Frankensteins monster men i möbelform…

Jag håller nu på att färdigställa en utställning på Skurups bibliotek som ska ha vernissage nu på onsdag. Jag kallar min arbetsmetod för Kombino Amöbel och utställningen går under namnet Nytändning för uttjänta möbler.