Jag funderar ofta på hur man kan uppmärksamma något på en plats.
Hur man genom att möblera om bland inredning och föremål kan skapa en iscensättning. I början av veckan berättade jag om att sitta på en bänk så länge att man blir synlig. Hur länge kan man förbli synlig och när börjar man bli en del av platsen?

Tillbaka i korridoren på HDK. Efter en lång tid av undersökande på var det dags att inta en plats och göra något med materialet jag samlat in. Långsamt började pappret smyga sig tillbaka till korridoren.

Bit för bit växte det in i miljön.

Mer eller mindre gömde det sig och sjönk in i väggen. På var sida om korridoren.

I vilorummet bakom korridoren.

Genom ett hål i dörren kunde man skymta något.

På golvet.

Under flera månaders tid arbetade jag på plats i korridoren. Resultatet blev 2 st invävda anslagstavlor, 21 loggböcker, en projektion. Tillsammans bildade de installationen, Kopiatorn och Pappersskäraren, en del av mitt examensarbete på HDK textilkonst. Ett arbete som är sprunget ur huset HDK, som handlar om platsen och dess invånare. Verket kan ses i sin helhet på : hallamslinnea.com.

Det är något speciellt över att göra något för en specifik plats och iscensätta rum som redan är fulla av innehåll, som inte är vita och tomma. De som inte har en tydlig gräns mellan publik och scen, föreställning och verklighet. Där krävs av betraktaren både upptäckarlust och nyfikenhet för att ens upptäcka något. När jag ställde ut Kopiatorn och Pappersskäraren under examensutställningen hände det att folk bara passerade eftersom verket befann sig utanför utställningens vita box. Det är på dessa platser jag vill arbeta, de som vi besöker av andra anledningar än konstutställningar.

Jag inledde den här veckan med att säga att jag skulle berätta något om platser. Jag upptäcker att mycket av det jag har berättat har kommit att handla om metoder för hur man kan bekanta sig med sin omgivning. En undersökning som jag kommer att fortsätta med under lång tid. Hoppas ni har haft en trevlig läsning. I morgon kommer jag att befinna mig på Basars Julmarknad i Göteborg. Kom gärna dit och kika.

Jag tycker om det som brokigt. Det som bär på en historia.

Samtidigt som jag spionerar letar jag spår efter de som nyss lämnat platsen. Bortglömt, borttappat och slängt – samlingar av föremål som blir början på nya berättelser.

På HDK upptäckte jag att det fanns massor med övergivna papper.

Varje dag gjorde jag min egen insamling.

På olika vis bekantade jag mig med materialet. Det blev ett sätt att komma närmre människorna i huset.

Jag lånade bara materialet under en kort period, det skulle strax tillbaka till platsen där jag hade hittat det. Korridoren på skolan.
Det tänker jag berätta mer om i morgon. Om att ta plats och att möblera om.

Att arbeta med ett material som någon annan person har satt sin prägel på skänker en större mening till mitt arbete. Det är som att för ett kort ögonblick komma utanför sin egen värld och träda in i någon annans. Det är som att föremålen bär på information och koder, något gåtfullt som jag försöker komma underfund med och hitta ett sätt att förhålla mig till.

Om jag klipper ett A4 papper i tunna remsor och vecklar ut det på längden, hur långt skulle det räcka?
Hur många steg är det från nedersta trappsteget till dörren?
Om jag tar vägen via toaletten, hur långt skulle jag då behöva gå?

En dag gick jag runt på HDK och mätte mina gångstigar.
Utdrag ur loggbok, 08.03.13

Ganska ofta vet jag inte varför jag gör vissa saker och så måste det vara. För att kunna överraskas måste jag släppa på mina föreställningar om hur jag tror att saker är. Att inte veta – är vad hela mitt undersökande bygger på. Genom att undersöka något välbekant från en annan vinkel hoppas jag på nya upptäckter.

30 meter A3, 16,94 meter A4, 13,5 meter A5, 28,5 meter A3….

Mitt intresse för att undersöka format och sträckor återkommer ofta. Med linjer, streck, remsor och trådar som gestaltningsform. Tidigare i år testade jag om det var möjligt att porträttera en 80 mil lång tågresa mellan Bergen och Göteborg på en 2 kilometer lång bro. Jag räknade ut resans distanser och skillnader i höjd över havet och anpassade dem till brons skala. På bron vävde jag in en linje i räcket som markerade tågresans höjdskillnader i landskapet. Efteråt tog jag bussen över för att uppleva resan i komprimerad form, på 2 minuter istället för 13 timmar.

2 kilometer mattrasor.

En horisont läggs mot en annan horisont.

I morgon kommer jag att berätta om att leta spår och att samla.

Jag spionerar ofta. På allmänna platser finns det mycket att studera. I mataffären, på väg till jobbet, på stan. Samtidigt som jag rör mig i min vardag noterar jag i hemlighet allt som sker. Observerar, skissar och skriver.

I mitt arbete om HDK skrev jag nästan en hel bok om dagen. Vilket resulterade i över 20 st loggböcker med upplevelser och betraktelser från huset.

Utdrag ur loggbok, 27.02.03

Jag tänker ofta på hur människor rör sig. På hur väggar, dörrar och golv – ja hur själva arkitekturen påverkar människors rörelser på en plats.

Här är en rörelseskiss över morgonaktiviteten på HDK. Det var mycket trafik till kafét den morgonen.

Tidigare i våras, i en utställning på Nääs Konsthantverk arbetade jag med ett rörelsemönster som jag upptäckte fanns i själva utställningsrummet.
Arbetet resulterade i en rumslig installation av hängande trådar, en korridor på vägen till kontoret.
Läs mer om Corridor 17m2 här.

I morgon kommer jag att berätta om att mäta byggnader och att räkna steg.

Jag började min undersökning på HDK, Högskolan för Design och Konsthanverk med att sitta ned på en bänk i korridoren.

Jag satt där en hel dag, var 15:e minut tog jag ett foto. Mycket kan man upptäcka bara genom att sitta still. Små detaljer som annars går en obemärkt förbi.

Hur ljuset långsamt förändras under en dag.

Vilka som rör sig på platsen.

Detaljer i rummets arkitektur.

Jag fortsatte i en hel vecka.
1,2,3,4,5
En ny våning för varje dag.
På samma position i höjdled arbetade jag mig igenom husets olika plan.

Att sitta på en bänk en stund är en ganska vanlig sak att göra, ingen lägger märke till dig. Men när det börjar närma sig en hel vecka har du plötsligt blivit synlig. Avslöjad som hemlig spion. I morgon ska jag berätta mer om att spionera på människor.

Den här veckan ska jag berätta något om platser.
Om att spionera på sig själv och andra.
Om att låtsasåka buss eller att sitta på en bänk underligt länge.
Om att mäta sträckan mellan klassrummet och entrédörren med tumstock.

Jag heter Hållams Linnea Henriksson och arbetar med att undersöka platser. Genom att umgås med platsen skapar jag verk som möblerar om och smälter samman med den befintliga miljön.

För att skapa en relation till de rum jag möter behöver jag uppleva dem. Genom att känna, lyssna, titta, röra mig omkring skaffar jag mig rumsliga erfarenheter. En process som kan vara under ett kort ögonblick eller en lång period av undersökande. Sinnliga och kroppsliga upplevelser som blir startpunkten i arbetet, ibland blir de själva arbetet.

Öppen för vad som än kommer till mig låter jag undersökandet styra arbetet. I början av en process vet jag inget om hur något skall ta sig i uttryck, växlande mellan olika medium, material och tillvägagångssätt. Arbetsprocessen skulle kunna delas in i olika steg som ständigt flyter in och ut ur varandra. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända eftersom jag arbetar i nutid, med det som sker just för stunden.

Jag arbetar ofta i min egen närmiljö, med upplevelser hämtade ur vardagen. I våras, vid tiden för mitt examensarbete hade jag behov av att få vara på en plats där jag kände mig hemma. Jag hade just kommit hem från en utbytestermin på Konsthögskolan i Bergen och kände mig ganska splittrad. Jag bestämde mig för att vara på HDK, platsen där jag spenderat större delen av min vakna tid under 3 år. Med nya perspektiv kunde jag komma tillbaka och lära känna en bekant plats på nytt. I morgon kommer jag att berätta mer om detta.

Bilden ovan är tagen i samband med projektet Eventtältet