Igår var jag på ett lite frustrerat humör sådär av ingen speciell anledning. Sådär som det kan vara ibland. Så istället för att låta frustrationen gå ut över min stackars sambo så spann jag lite tokiga saker istället. För många år sedan bestämde jag mig för att jag skulle prova att spinna allt jag kom över, och det började bra med papper och katthår och det ena och det andra. Men på sistone har det mest blivit ull.

Det första jag kom att tänka på var plastpåse. Lite lagom meta att spinna garn av en plastpåse och sen virka en påse av det, eller hur? Så funderade jag på hur man bäst klipper sammanhängande strimlor av en påse. Visst, man kan ju klippa påsen i en enda lång spiral, men det tar ju en massa tid. Så jag klippte av botten på påsen och handtagen, rullade ihop den och klippte i ungefär halvcentimeter stora bitar. Så då hade jag ju öglor som jag kunde sätta ihop efter hand som jag spann! Sen var det bara att trampa på, i lägsta växeln och med ett högt indrag så gick det som en dans!

Men det tog ju inte lång tid och även om frustrationen var nästan botad så var jag sugen på att spinna mera konstigheter. I en ficka låg en gammal tampong. ”Den borde man kunna spinna”, tänker jag glatt. Så jag plockar av ytterhöljet och snöret och har en bomullstuss som ligger och stirrar på mig. Jag har aldrig spunnit bomull förr, och tampongbomull lär inte vara av den finaste kvaliteten direkt. Men jag plockade fram min ryska slända och satte igång. Det var ju inte helt lätt, får jag erkänna, men det var rätt kul. Och en liten, liten docka bomullsgarn fick jag för besväret.

Jag har en lite besvärlig åkomma. Jag vill göra och lära mig allt. Gärna samtidigt. Och så kommer det upp något annat trevligt projekt i huvudet som jag bara måste börja på. Nu. Detta gör att det inte är särskilt ofta något faktiskt blir färdigt. Mina pysselkorgar är fyllda med halvfärdiga eller påbörjade projekt, provlappar och idéer nedskrivna på små pappersbitar. Mitt huvud är därtill fyllda med storslagna drömmar om handvävda och handbroderade 1700-talsklänningar, ryska stickade spetssjalar av handspunnet supertunt garn och uppsättningar av 1800-talsunderkläder med kilometervis av knypplad spets. Som alla förstår är jag inte ens i närheten att påbörja något av det. Istället tar jag nån gammal stickning som ligger i soffan och skräpar och väntar på att inspirationen ska komma nån annan dag. Eller trampar lite på spinnrocken. Eller kardar ihop lite ulltussar till en ljuvligt luddig matta, som jag kanske spinner, nån gång i framtiden.

Jag skiljer lite på konserveringsrelaterat slöjdande och hobbyslöjdande. När jag är vill lära mig nya hantverkstekniker för att samla i min mentala låda för koserveringsverktyg räcker det att göra små provlappar. Det måste inte bli något riktigt för att jag ska förstå tekniken. Det behöver inte ens bli bra (även om en ful provlapp är ganska otillfredsställande). Men med mitt hobbyslöjdande har jag oftast som mål en specifik typ av objekt. Som ett par strumpor, och inte en strumpa. Jag får ju erkänna att jag har skamligt få färdiga projekt, och ofta har det som faktiskt blivit klart färdigställts slarvigt i sista minuten om projektet haft något faktiskt ändamål, som utstyrsel på vikingamarknad till exempel.

Några av de påbörjade projekten. Jag vågar inte säga alla, för då misstänker jag att jag ljuger.

Jag försöker trösta mig med att det inte är så hemskt med ofullständiga projekt, att det ju faktiskt är för hantverkets skull jag slöjdar och inte för att jag faktiskt måste ha en massa grejer. Nu har jag ju dock nått den punkten att jag har så mycket material (mest garn), att jag faktiskt inte får plats mer. Skänkte till och med bort runt två kilo garn till välgörande ändamål, och helt ärligt syns det inte alls…

Just nu har jag semester. Eller tja, jag jobbar inte på ett tag. Så en vecka spenderades hos föräldrarna ute i Karlskrona skärgård. Detta innebär att jag inte har så mycket hantverksrelaterat att skriva om egentligen, för det har inte hänt så mycket på den fronten. Jag hade ju såklart några stickningar med mig, men att orera om vikten av att välja rätt semesterstickningar sammanfaller i mycket med vad Lillemor behandlat i sitt inlägg om bilstickningar, så tänkte jag inte prata om det.

En av de omtalade semesterstickningarna, med bifogad utsikt.

Jag skulle också kunna säga något om vikten av ordentligt med solkräm när man sitter ute på en klippa i skärgården och stickar. Så nu säger jag det. Faktor 30, minst en gång i halvtimmen. Bara så ni vet.

Ullproducenter

Istället tänkte jag visa en bild på de fina ullproducenterna som går runt där ute. Underbart keliga och fina gotlandsfår. Häromdagen fick jag mysa med ett av lammen (som är ganska stora vid det här laget) som har alldeles underbara, silvergrå och silkesmjuka korkskruvslockar. Det är få saker som jag älskar så mycket som att köra fingrarna i ullen på ett får. Ull är ett fantastiskt material, så mångsidigt och användbart. Och så vackert! Både i rå och bearbetad form. Just ullen från gotladsfår måste vara en av de allra vackraste ullarna att både se och ta på i lockform, tror jag.

Har ni sett något så vackert?!

Hej på er!

Det här med bloggande är inte riktigt min starka sida, men jag ska göra mitt bästa för att säga något intressant. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och om hur och varför jag slöjdar.

Jag är väldigt många saker. Utbildad konservator, stickare, spinnare, färgare, reenactare etc. Och jag jobbar i en garnbutik. Jag började min bana, såsom många andra, med lajv. Inte för att jag kom iväg på så många, men intresset för att göra historiska kläder kvarstod och utvecklades och jag ville göra allt mer och mer historiskt korrekt. Jag började intressera mig för vävning och färgning, och sedan för spånad. Jag älskar att studera saker i minutiös detalj. Jag vill veta exakt hur de är gjorda. Tanken på att göra något helt från början gör mig lyrisk.

När jag slutade gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli astronom. Så blev det inte och jag bytte bana efter tre år (något jag är väldigt glad över nu). Det blev textillinjen på Blekinge Läns Folkhögskola i ett år och där började jag fundera över hur jag ville gå vidare. Min lärare sade till mig en dag: ”Men Åsa, varför blir du inte konservator?”. Min första reaktion var, ”uh, vad är det?”, men efter att ha kollat upp lite grann blev jag mer och mer säker på att det var perfekt för mig. Jobba med gamla grejer, arbeta med händerna, arbeta med huvudet – helt enkelt ett utmärkt sätt att kombinera mina olika intressen. Jag sökte till skolan med det långa fina namnet Det Kongelige Danske Kunstakademiets skoler for Design, Arkitektur og Konservering, kom in, och nu är jag en färdigutbildad föremålskonservator.

Så, vad gör man sen då? Konservatorsjobb växer inte direkt på träd. Lyckligtvis har jag världens bästa extrajobb i en garnbutik, så det går ingen nöd på mig och ibland undrar jag över varför jag ska söka mig vidare, jag har det ju bra? Men de gamla kläderna som ligger därute och bryts ned i illa hållna samlingar ropar till mig: ”Vi vill tas om hand, vi vill lagas!”, men också ”Vi vill synas, vi är en skatt av gamla hantverkskunskaper som borde tillgängliggöras!”

För det är så jag ser gamla föremål. Som en väg att lära sig förstå gamla hantverkstekniker, och genom att utöva de gamla teknikerna kommer man närmare de människor som tillverkat föremålen. Och när man har förmånen att studera till exempel ett gammalt plagg under en längre tid, så utvecklar man ett personligt förhållande till föremålet, och i förlängningen även till dess forna tillverkare och ägare. Men för att förstå hur ett föremål är konstruerat måste man ändå ha en grundläggande förståelse för teknikerna som ligger bakom. Så jag har gjort det till mitt personliga mål att lära mig så många textilhantverk som möjligt (jag fokuserar på textil, för jag är helt handikappad när det kommer till hårt hantverk). Mitt nästa mål är att lära mig att språnga. Jag måste bara göra mig en språngram. Och så var det det där med hårt hantverk…

På tal om att utveckla en relation med ett gammalt föremål så måste jag erkänna att jag saknar mitt examensarbete. Inte skrivandet i sig, men klänningen jag jobbade med. Den var förmodligen ursprungligen sydd runt 1770 – tyget ser ut att vara från den tiden i varje fall – blivit omsydd minst två gånger och fått sin nuvarande form någon gång på 1790-talet. Det var nog en rätt fantastisk klänning från början, i papperstunn sidenbrokad. Tyvärr vet vi ingenting om ägarinnan – klänningen har skänkts till skolan vid någon tidspunkt utan att några noteringar gjorts och sedan legat på skolans vind nerknölad i en plastpåse. Vid det här uttalandet bör de flesta rysa av obehag.

I varje fall kan jag fortfarande, över ett år senare, komma på mig att sitta och fundera på hur den här klänningen sett ut en gång i tiden och hur snygg den första ägarinnan måste ha känt sig första gången hon använde sin alldeles nysydda klänning.

Ser inte så mycket ut för världen längre, eller hur?