Konservatorn och hantverket

Hej på er!

Det här med bloggande är inte riktigt min starka sida, men jag ska göra mitt bästa för att säga något intressant. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och om hur och varför jag slöjdar.

Jag är väldigt många saker. Utbildad konservator, stickare, spinnare, färgare, reenactare etc. Och jag jobbar i en garnbutik. Jag började min bana, såsom många andra, med lajv. Inte för att jag kom iväg på så många, men intresset för att göra historiska kläder kvarstod och utvecklades och jag ville göra allt mer och mer historiskt korrekt. Jag började intressera mig för vävning och färgning, och sedan för spånad. Jag älskar att studera saker i minutiös detalj. Jag vill veta exakt hur de är gjorda. Tanken på att göra något helt från början gör mig lyrisk.

När jag slutade gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli astronom. Så blev det inte och jag bytte bana efter tre år (något jag är väldigt glad över nu). Det blev textillinjen på Blekinge Läns Folkhögskola i ett år och där började jag fundera över hur jag ville gå vidare. Min lärare sade till mig en dag: ”Men Åsa, varför blir du inte konservator?”. Min första reaktion var, ”uh, vad är det?”, men efter att ha kollat upp lite grann blev jag mer och mer säker på att det var perfekt för mig. Jobba med gamla grejer, arbeta med händerna, arbeta med huvudet – helt enkelt ett utmärkt sätt att kombinera mina olika intressen. Jag sökte till skolan med det långa fina namnet Det Kongelige Danske Kunstakademiets skoler for Design, Arkitektur og Konservering, kom in, och nu är jag en färdigutbildad föremålskonservator.

Så, vad gör man sen då? Konservatorsjobb växer inte direkt på träd. Lyckligtvis har jag världens bästa extrajobb i en garnbutik, så det går ingen nöd på mig och ibland undrar jag över varför jag ska söka mig vidare, jag har det ju bra? Men de gamla kläderna som ligger därute och bryts ned i illa hållna samlingar ropar till mig: ”Vi vill tas om hand, vi vill lagas!”, men också ”Vi vill synas, vi är en skatt av gamla hantverkskunskaper som borde tillgängliggöras!”

För det är så jag ser gamla föremål. Som en väg att lära sig förstå gamla hantverkstekniker, och genom att utöva de gamla teknikerna kommer man närmare de människor som tillverkat föremålen. Och när man har förmånen att studera till exempel ett gammalt plagg under en längre tid, så utvecklar man ett personligt förhållande till föremålet, och i förlängningen även till dess forna tillverkare och ägare. Men för att förstå hur ett föremål är konstruerat måste man ändå ha en grundläggande förståelse för teknikerna som ligger bakom. Så jag har gjort det till mitt personliga mål att lära mig så många textilhantverk som möjligt (jag fokuserar på textil, för jag är helt handikappad när det kommer till hårt hantverk). Mitt nästa mål är att lära mig att språnga. Jag måste bara göra mig en språngram. Och så var det det där med hårt hantverk…

På tal om att utveckla en relation med ett gammalt föremål så måste jag erkänna att jag saknar mitt examensarbete. Inte skrivandet i sig, men klänningen jag jobbade med. Den var förmodligen ursprungligen sydd runt 1770 – tyget ser ut att vara från den tiden i varje fall – blivit omsydd minst två gånger och fått sin nuvarande form någon gång på 1790-talet. Det var nog en rätt fantastisk klänning från början, i papperstunn sidenbrokad. Tyvärr vet vi ingenting om ägarinnan – klänningen har skänkts till skolan vid någon tidspunkt utan att några noteringar gjorts och sedan legat på skolans vind nerknölad i en plastpåse. Vid det här uttalandet bör de flesta rysa av obehag.

I varje fall kan jag fortfarande, över ett år senare, komma på mig att sitta och fundera på hur den här klänningen sett ut en gång i tiden och hur snygg den första ägarinnan måste ha känt sig första gången hon använde sin alldeles nysydda klänning.