Hej!
Jag är uppvuxen i en familj där slöjd och hantverk var något som antingen var väldigt dyrt och snobbigt och köptes i speciella affärer eller också något som gamla tanter gjorde och sålde på Rättviks marknad. Som nyexaminerad ingenjör på 80-talet så blev det viktigt med ”riktiga” saker, saker måttsatta enligt svensk standard med raka linjer och räta hörn. Men någonstans låg det någon och lurade, en liten djävul som ville strunta i konventioner och sy sina egna byxor, tälja en egen skål och göra någon färgsprakande och helt onödig pryl. Men inte kan väl jag… Så träffade jag den mest underbara person jag mött, självklart till toner av härliga polskor och i dansens virvlar, på ”polskedisco” i Falun.
Malin kom in i mitt liv med massor av erfarenhet om slöjd och hantverk. Nu hade jag någon att fråga och som kunde visa. Och jag lärde mig: att repa upp och sticka om, att repa upp och sticka om… Men när jag insåg att detta med att sticka var inte bara att följa en enkel stickbeskrivning som jag kunde se som en matematisk modell, utan även innebar en viss känsla så var det ju riktigt roligt.
Under den period då jag lärde mig att sticka var jag inne i en fas i mitt liv som innebar tågpendling mellan Uppsala och Borlänge. Det gav mig mycket tid att använda till stickning! Nu är väl inte jag något unikum i det att jag är en 40-årig man som gillar att sticka men det uppstod ibland roliga situationer på tåget mellan Uppsala och Borlänge.
Då jag i jobbet har förmånen att kunna åka i 1:a klass så har jag lagt märke till en viss skillnad i mötena i de två olika klasserna. I 2:a klass får jag ofta trevliga kommentarer om min stickning men i 1:a klass upplever jag en attityd av att var och en sköter sitt och inte kommentera andras saker (vilket är skönt när man är trött men ofta ganska tråkigt). En gång när jag åkte 1:a klass steg det på en man i Sala, typisk 1:a klass åkare: kostym och slips i 60-års åldern. Han slog sig ned framför mig och utbrast häpet ”kan du sticka!?”. Det roliga var att det syntes att han väldigt gärna hade sluppit säga detta, innan jag han svara hade han slagit upp sin tidning och stirrade ned i den, uppenbart förvirrad av situationen.
Vid ett annat tillfälle hamnade jag bredvid en svartsminkad och piercad tonårstjej som pratade i mobiltelefon. När jag tog upp min stickning hör jag henne säga förvånat i telefonen ”-Det är en man bredvid mig som börjar sticka!”. Jag skrattar lite och hon ser glad och nyfiken på mig. Jag förklarar att jag stickar en tröja till min ännu ofödda baby och vi spånar på om olika namn till babyn (hon föreslår Jesus!) ,om tröjan skulle passa bäst på en kille eller tjej, och en hel del annat innan hon klev av tåget. Det blev nu en jättestor Kerstin på 4,7-kg och med möda fick vi på tröjan vid ett enda tillfälle på BB, tröjan var alldeles för liten! Kanske passar den bättre till en eventuell ny baby i framtiden?
Dom som är mest intresserade av min stickning är inte konstigt nog äldre damer, en del vill prata teknik eller om sina egna stickningar. Kul tycker jag!
Hej då!
Jan
