Strålande sol även idag. Täljgreppens innersta väsen blev ordentligt genomgånget under förmiddagen och en riktigt gjord smörkniv blev tillverkad. Jag gick igenom alla nödvändiga definitioner och rubriceringar för att förstå var alla rörelser tar sin kraft ifrån och hur kroppen ska arbeta för att förstärka eggens löpande i veden. Min far Wille började med att sätta ord på de traditionella slöjdgreppen och nu har jag utvecklat benämningarna. Det kan låta som ett skämt men korslagda tumgreppet och konservöppnargreppet är de två svåraste. Komplexiteten slår deltagarna i huvudet med träklubba, men för några fungerar det direkt och andra får kämpa. Att ”int vara oslög”, på svenska att vara händig, tycks ibland var medfött och ibland en slump. För att se greppet från rätt håll brukar jag vända deltagarna ryggen och göra greppet över huvudet för att de inte ska se det spegelvänt. Det fungerar riktigt bra, men givetvis kallades det i den här fnissande klassen för Jimi Hendrixgreppet.

På kvällen blev jag och Steen Madsen som var kursledare för Korgkursen inbjudna på studiebesök hos korgmakare Arne Rosum i Näsum som tillverkade kolfat i hassel. I sin miniverkstad visade han hur man knäcker fram årsringarna ur en hasselvidja och sedan klyver den i två tågor som är så sega att de går att linda runt fingret. Tekniken att klyva tar fram de bästa egenskaperna i träet – seghet och styrka – och det går riktigt fort bara man har ett noga utvalt rakvuxet material. Intressant att se att de kolfat i Hassel han gjorde var hemskt lika de som görs i Västerbotten, men då är materialet stavargran; en senvuxen undertryckt gran som blir både seg och stark. 

  Arne Rosums kolfat  

Sen hamnade vi i bokskogen för att plocka kantareller. Jag njöt av den susande tystnaden och ljuset. Kontemplativt, balsam för själen!

Skogsexkursionen blev ett äventyr. Vi skulle till ”Algots pågar”, Kalle och Nisse, som bodde några kilometer från skolan. De visade sig vara två fnissande bröder i de dryga 80 som tyckte det var underbart att få träffa så mycket folk. Kalle visade oss sin skog som var fylld av alla träslag vi kunde önska. Första slevämnet dök upp på en liten halvt nedlutad bok som jag tyckte var på gränsen till att ruttna när snittytan blottlades. Jag tittade på kronan som såg helt frisk ut. ”Hm, något stämmer inte. Så jag frågade Kalle vilket träslag det var varpå han på rullande skånska säger: ”Di däär, di äur braukvee!” Brakved! Ett lättkluvet sprött och hårt virke som vi definitivt inte är förärade med i Norrland. Jag hoppas att jag fortfarande får lära nytt när jag fyller 100. Medan vi slogs med de efter norrländska mått aggressiva myggen tog vi krokvuxen bok, björk, sälg, och hassel till skedar, slevar, handtag och bärträn.    

     s u r o l l e  & Kalle & Nisse

När vi kom tillbaka till pågarna ville Nisse visa en skiftesverkstuga, på skånska bålestuga, som han räddat undan förfall 1951. Skiftesverk innebär att utkluvna eller sågade bräder är innotade i stående stolpar, en vanlig sydsvensk huskonstruktion vid sidan om korsvirkeshus. Inuti visade det sig att han hade samlat en osannolik mängd gamla bruksföremål, allt mellan armborst och porslinsbägare. Nisse drog upp en fil ur fickan och filade till stiftet till en gigantisk trattgrammofon, sen la han dit en stenkaka och vevade fnissande med pekfingret på etiketten så att swingmusiken kunde ljuda ur tratten! Jag som trodde att scratching var en någorlunda modern företeelse. Besöket blev en oförutsett highlight, som alla fnittrade högt åt hela dagen.

    Nisse Scratchar

Under eftermiddagen silade ljuset mellan grenverket, och den putsade väggen reflekterade solen in under grenarna. Vi hade en av de vackraste sked- och slevgenomgångar jag hållit genom åren. Släpljuset på de täljda ytorna skimrade som glittret på bottniska viken en brittsommardag. Men jag tror ingen riktigt uppfattade det, alltför upptagna med kampen att betvinga trädkött och täljprocesser.

På kvällen for vi på Kjell ”Snickarprästen” Perssons initiativ till en restaurang i Åhus, men först tog vi ett fräscht dopp i havet. Till Handelsbaren åkte vi i båt över kanalen, en lång tripp på ungefär 3 minuter, men det gav onekligen en skön känsla som stimulerade smaklökarna. Louise och Mattias från kursen var också med.

                                    Kjell ”Snickarprästen” Persson & Jögge Sundqvist

De senaste två månaderna har jag knappt varit hemma, flängt mellan semester i Överkalix och kurser i Vasa, Finland, Sätergläntan och i Danmark. Och nu idag har jag startat upp en kurs i Önnestad utanför Kristianstad. ”Slöjda i trä” heter den med 12 deltagare. Alltid rafflande första dagen, vilka personligheter ska ge denna vecka färg?

Det ihållande regnandet har upphört och ersatts av en varm fuktig sol, som påminner oss om att det finns en sommar och att den inte är finito ännu. Jag har hittat en plats under en vacker kastanj där vi ställt upp alla täljhästar och huggkubbar på gräset. Verktygen väntar välordnade på parkbänkar runt omkring; bandknivar, yxor, knivar, spräckjärn och klubbor. Förväntningen och vetgirigheten lyser i kursdeltagarnas ögon och strax är vi igång med att utforska krympburkens tillverkningsprocess. Eftersom antalet täljhästar är begränsat blir det kö för att borra hålen med timmernavare. Jag ser parkbänken och får en idé; vi klämmer fast den tillyxade änden mellan sittbrädorna och står på bänken och borrar – det fungerar utmärkt! ”Med finter och knep får den fattige knulla” sa alltid min morfar. Så sant, så sant.

Flera av deltagarna har gjort burkar tidigare, men nu höjs en del förvånade ögonbryn: ”Aha!” Sätter du kniven på det sättet! Hur gjorde du igen? Tryck på med armbågen, i en vid båge! Ja, nu fungerar det!” Nybörjarna kämpar med att finna kraft och trygghet i greppen, det hackar och sliter – Shit, kniven måste slipas!

Allt hänger ihop, ett gott resultat är avhängigt ett suveränt material, av vassa verktyg med rätta slipfaser, och av en fungerande tillverkningsmetod. Det är där den pedagogiska utmaningen ligger. Att visa hur man gör just när sinnet är öppet för det speciella moment som man nyligen funderat på hur man ska lösa. Då går informationen rätt in och fäster, eftersom man får prova direkt efter genomgången. Men om vi inte strukturerar veckan blir det allt och inget på en gång. En sak i taget i rätt ordning. Så slipgenomgången tar vi på onsdag, men vi kan visa bryning idag. Punkt slut. Gruppen är intressant. De får mig av någon anledning att tänka på ett nedstörtat flygplan och en öde ö…

    Imorgon ska vi ut i fästingskogen och leta ämnen. Alltid lika spännande att möta en ny skog, speciellt för mig – som norrlänning blir urvalet aningen begränsat, men här finns den hårda boken, den lättkluvna asken och eken.