Jag gör nästan aldrig något till mig själv. Det motiverar mig mer än att göra något för en kompis. Då styrs uttrycket av deras stil och smak. Jag tycker om att andra har på sig mina saker.

Jag fick garn av min mammas kompis, det var lite olika färger och material och jag såg inte vad de kunde vara bra för. Då bestämde jag mig för att göra något till mig själv. Jag började virka mormorsrutor efter en guide på internet.

Jag har två regler: de ska gå i blått, vitt, grått eller svart och yttersta raden är grå.

Det är konstigt, allt går i blått eller i en gråvit skala. Ändå skär de sig.

Jag brukar ta fram dem och stapla dem, titta på dem tillsammans. Det tycker jag om. Nu när jag virkat så pass många har jag insett att filten kommer att bli skrikig och orolig.

För att motverka detta har jag börjat göra helgrå för att blanda upp det med de brokiga blå. Men ändå ser det inte så bra ut.

Jag gjorde en babyfilt till min kompis barn, den blev jättefin. När jag virkade den ogillade jag den för dess symmetri och tyckte det var tråkigt att göra den. Men resultatet blev bra. Jag har uppskattat att göra varje ruta för min filt, de har alla en inre logik och design men tillsammans blir det kaos.

Jag lyckas inte föra över bilderna från kameran till datorn men jag ska prova imorgon om jag får till så får ni se.

För att spinna vidare på gårdagens inlägg om att konst och slöjd är i grunden olika och att konst är mer värt, nästa bevis i kedjan är Röda Korsets konst- och handarbetslotteri.

Röda korset har en verksamhet där ideella krafter lägger ner tid och kraft på att handarbeta för verksamhetens väl. Detta används sedan till vinster i jullotteriet. Dessa ideella krafter har märkliga namn om man ska tolka vinstlistan rätt. ”Brod. tavla”, ”Förkläde” och ”Brun brod. löpare” är del av namnen tillsammans med mer vanliga namn som ”Sixten Fager”, ”IM Ulfhilm” och ”Anita Löfman”. Ska man inte raljera, kan man tydligt se att konstnärer ställs ut med namn medan för konsthantverk är det föremålet i sig som räknas. 

Dum som jag var trodde jag först att man vann personen, att det var en tavla av ”IM Ulfhilm” som utlottades gick mig förbi.

Jag hade ett bråk för ett tag sedan med min konstnärskompis. Det finns några motosågade rosor i parken som varit debatt om. Konstkritiker hävdar att det inte är konst och min kompis höll med. Det var bara ett beställningsuppdrag. Motorsågsmannen kallade sig inte konstnär utan bildhuggare och ”stod inte för hela processen”. Han ville väl inte ställa upp kommentera rabaldret i media. Han hade blivit ombedd att såga till rosor av ett par popplar som ändå skulle tas ned. Tekniken var inget att ifrågasätta, träden ser minsann ut som stora köttiga, rosor och skönhetsaspekten går väl inte att debattera. Smaken är som baken. Att det inte var konst kunde jag inte förstå. Jag som kommer från slöjden, konsthantverket där tekniken och praktiken står i fokus men kanske alltid inte uttrycket i sig.

Den filt jag nu skapar, vad den står för eller vad den ska förmedla är på något sätt sekundärt. Det viktigaste är att jag ha gjort den och att den värmer när jag kurar i soffan. Tiden det tar att virka ruta för ruta, se hur delarna passar ihop och sammanfogas till en helhet. Om den vore oanvändbar hade det då varit mer ett konstföremål? Själva idén med konst är väl att det bara ska vara till för att utsmycka, uttrycka och förmedla en känsla. Konsthantverk å andra sidan är till för att kunna användas, bruksföremål som utsmyckar vardagen. I grunden är konst och konsthantverk varandras motsatser?

Det var nog därför jag blev så arg, jag som sällan blir arg. Bildhuggaren var ingen konstnär, han var en konsthantverkare som nästa dag kanske gjorde bänkar eller smörknivar. Att han kom sig för att göra oanvändbara trädrosor var väl ett sidospår, att han råkade kliva in i de fina salongerna och kliva över den outtalade gränsen för vad man får göra som en slöjdare. Ibland gör jag saker bara för syns skull, utan att de kan brukas till annat än en lisa för ögat. Men det är också tillfälligheter och sidospår. Om rosorna i parken inte får vara konst vill jag inte vara konstnär. I grunden är jag någon som utsmyckar vardagen och gör den lite vackrare.