Det är extremt dimmigt ute idag. Jag funderar på att ta en promenad bara för att gå omkring och känna mig instängd och befriad samtidigt.
Igår gick jag och pojkvännen och såg Klungans ”Det är vi som är hemgiften”. Hysteriskt rolig och konstig. Sorglig fast man skrattade ändå, och kände sig lite dålig för att man gjorde det. Jag älskade alla gångstilar och skägg och solfjädrar. När jag vaknade imorse gjorde det ont att andas, så mycket hade jag skrattat dagen innan. Tack Klungan.
Någonting jag ofta tror mig ha tappat är min inspiration. Jag kan sitta med blocket i hand månader i rad, utan att det blir något av. Det är stor skillnad för mig mellan hantverk och konst. Hantverket blir en tillflykt när jag inte har inspiration att teckna. Virka kan jag alltid göra, teckna är en helt annan sak. Nog för att jag kan inspireras till att virka eller sticka någonting, men det är enklare och mer konkret.
Mina bilder har alltid en djupare mening.
Vantar har man på händerna.
Just nu är det julklappar på gång, det är vad jag gör och lever för. Jag tycker verkligen om att ge bort saker jag har gjort, men vid själva gåvo-tillfället vill jag helst bara kasta presenten på personen och springa iväg.
Det går ju inte.
Två tidiga julklappar gavs i helgen till min kära vän Henrietta, och jag skulle ha tagit kort på henne med presenter och allt, men på grund av min förmåga att glömma blev det aldrig av. Därför visar jag enbart bilder av presenterna:
screw it, nu publicerar jag.
