Jag saknar tävlingsinstinkt. Jag tränar istället. Det är vad jag gör. Jag gillar inte att tävla.

Utmana – ja. Tävla – nej.

Jag tycker inte om att ge upp. Därför gör jag saker där jag inte behöver ge upp.

En gång tränade jag på att springa 5km utan att svimma, spy eller stanna. Kort för vissa. Långt för andra.

Det finns många saker en kan träna på. Just nu tränar jag t.ex. på att vara sträng som en gammaldags lärarinna, prata i telefon, komma ihåg saker jag ska göra, cykla, sova gott, fokusera, vara nöjd och sticka tjocksockor.

Kanske bör jag förklara vad jag gör om dagarna för att ni ska veta min utgångspunkt. Jag arbetar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Det innebär att jag vaktar, guidar och slöjdar med barn i en gammal skolbyggnad. Hittills har jag virkat, vikt papper, knutit knopar och hjälpt till med sjuuuukt många midsommarkransar.

För några dagar sedan var första tillfället för att tillverka fiskespön. Mig veterligen har jag aldrig gjort något fiskespö tidigare, inte ens i min barndom. Vad jag minns var det mest min far som tillverkade fiskespön, pilbågar och gevär åt mig och mina syskon.  Själva tillverkningen i sig var inte särskilt betungande. Däremot ansvaret över barn som sitter med kniv kan ibland vara lite prövande för nerverna. Egentligen anser jag inte att det är hela världen om ett barn skär sig lite och börjar blöda, men oron finns trots allt där. De har små fingrar, men väldigt ivriga sådana! Helt plötsligt är ett finger eller två borta.

Min första besökare var en tjej som frågade var jag kom ifrån. Örnsköldsvik svarade jag. Hon visste inte var det var. Tycker du jag pratar konstigt frågade jag henne. JA! Svarade hon och skrattade lite. Själv kom hon från Stockholm.

Stockholmstjejen var säkert kring 10-11 år och väldigt otålig med allt. Hon kunde knappt sitta still på bänken medan jag förklarade knivreglerna. Ni vet det här med att sitta brett med benen, tälja från sig och hålla fingrarna bakom kniven. Hon täljde på raskt och jag var hela tiden tvungen att be henne ta det lugnt. Hon skar sig såklart! Och rätt rejält. Handflatan fick sig ett långt sår och lillfingret ett djupare sår. Medan det sprutade blod och jag försökte torka med papper och bad henne hålla upp handen så snodde hon åt sig kniven, höll fast pinnen med knäna, täljde ryckigt med fel hand och brydde sig knappast om blodet och att jag höll på att plåstra om henne.

Jag la undan kniven men hennes små ivriga händer var snart där igen.

Rastlös? Ivrig? Intresserad?

Kanske ville hon bara göra som hon inte fick göra? Kanske ville hon bara göra allt som gick att göra på Gammlia? Kanske ville hon bara ha ett fiskespö?

Kanske hade hon aldrig täljt förut och tyckte det var sjukt spännande?

Dagens tema var ”virka ett armband”. Knappast den mest slagkraftiga rubriken på en aktivitet för barn mellan 6 och 12.

Mina första besökare var två koola killar som på sina koola sportcyklar bromsade in framför skolan. Åh nej tänkte jag. Det här kommer inte gå vägen. De kommer vilja dra på en gång. De kommer tycka att virkning är skittöntigt. De kommer bara vilja tälja eller såga eller göra en slangbella eller ett fiskespö eller …

Jag hade såklart fel!

Killarna satte sig ned, berättade att de inte visste hur man gjorde och så fick jag visa. Första maskan gick trögt, andra maskan likaså. ”jag fattar inte” sa de i kör. Men kämpade på. Fjärde maskan föll ur, femte maskan snurrade iväg. De kämpade och åmade och var ibland nära på att ge upp.  Så helt plötsligt ropar de ”Jag fattar! Jag fattar! Det här är ju hur enkelt som helst!”.

Det mesta är svårt. Men de som kan säger att det är lätt. Och det är ju faktiskt rätt.

En gång när jag vara fyra blev jag bjuden på opera – vi skulle se carmen! En ganska stor och fin sak har jag fått höra i efterhand. Jag minns inte vem jag var där med, jag minns inte vad de sjöng, jag minns inget som skedde på scen eller runt omkring. Allt jag minns är att jag med nedböjt huvud och ett leende på läpparna stolt beundrade mina nya fina, blanka, svarta klackiskor med en litenliten röd rosett framtill.

När jag var tio önskade jag för allt i världen att mina fötter skulle växa snabbare. En nära släkting hade nämligen storlek 37 och hennes hem var och är fortfarande fyllt med skor. Enbart klackiskor såklart! Rosa, rutiga, randiga, glittriga, röda, gröna, i trä, i skinn, i tyg, i plast med rosetter, med band, med spännen. Ja det är knappast möjligt att räkna upp alla olika sorters skor som fanns i kartong efter kartong.

Vid varje besök hos min skoälskande släkting grävde jag och mina syskon och kusiner i kartongerna och trampade därefter omkring i än det ena än det andra alldeles förstora skoparet. Vi kunde sällan gå riktigt i dem. Vi gick med böjda ben och krokiga ryggar. Snyggt var det inte, men fantastiskt roligt!

Så en dag. Det var hösttermin och första året på gymnasiet. Jag var 16 och började tänka på annat än skor. Men fötterna hade vuxit ikapp min önskan och storlek 37 var nådd. Klackiskorna satt perfekt på mina fötter Jag kunde spänna åt banden. Jag kunde känna hela skon formas kring min fot och jag kunde lyfta på fötterna utan att skorna släpandes följde med en bit efter. Jag kunde gå! Visserligen var det fortfarande lite stapplande. Men jag kunde gå.

Lyckan var total! – för ett kort ögonblick.

Helt oväntat och med en slags förfäran fylldes mitt inre med insikten om att min önskan inte längre var min.

Klackiskor vad var det?! Ett förtryck och en symbol för begränsad frihet.  Nej, Det kunde jag inte stå för. Obekväma var de och trots att de satt stadigt på fötterna så var de inte alls lika roliga att gå i längre. Kraftigt togs ett avstånd från den klackiskovärld jag så länge längtat efter.  Istället medförde uppvaknandet ett frekvent letande av klackiskornas kontrast. De skulle vara helt utan någon klack, helst alldeles platt. Händelsen var slutet och början. Slutet på leken och början på tankar om konstruktioner, om vad som är på riktigt och vad som är på låtsas.

I sommar, 10 år senare, klär jag mig i lärarinnedräkt från början av 1900-talet. Det är på riktigt och det är på låtsas. Jag snubblar i trappor med lång kjol och klackiskor, skorna släpar efter mig när jag försöker skynda mig tillbaka efter lunchen och jag känner mig liten och utklädd. Jag känner mig begränsad, klumpig och elegant på samma gång.

Det är lek och det är allvar i ett par skor. På riktigt och på låtsas.

Oj vilken härlig helg. I torsdags fick vi med oss 3 liftare, en från skåne och två från finland. Det var riktigt intressant. Jag vart lite peppad på att testa men jag får nog bli lite modigare först. Tid är allt man behöver sa de ..och tålamod. Det verkar finnas ett visst lugn i att lifta, det enda negativa verkar vara oljudet och lukten vid vägkanten. Vi släppte av dem efter fem mil.Själva åkte vi på semester till den friska naturen. Några dagar i fjällen kan verkligen göra susen. Visst har ryggsäcken varit tung vissa sträckor och visst har det varit sjukt kallt om nätterna och att gå över myrar och genom ensnår är inte någon lätt match. Men lätt värt för att ta sig fram till en lugn plats att slå läger på.

Jag tackar för mig, lite ursäktande då inläggen inte handlat så mycket om de saker jag egentligen velat få ur mig här på Kravallslöjd. Nåja, en kan inte göra allt på en gång.Tack och hej.

Här kommer bilden istället.

Det är torsdag. Det spöregnar så in i norden! Jag ska till Jonas moster dietisten idag och se till att jag äter så jag blir stor och stark.Sedan tar vi kärran till fjällvärlden. Varma kläder, tält och tranigakök är packat. Ritblock, färgpennor och krita är självklart med. De stereotypiska rollerna verkar svåra att slita sig ur. Jag tecknar, plockar bär och väntar på att Jonas ska komma tillbaka så att vi kan äta. Jonas fiskar och fiskar och fiskar.

Igår packades och trycktes det för fulla muggar! Förmiddagen idag skall ägnas åt flytt till Umeå. Sedan en lugn och skön kväll i Kräkångernoret. Släpet är packat med diverse. Två av fem kartonger med tyg. Det blir en härlig höst!Tiden har inte räckt till för bloggande, jag hoppas på att kunna återvända mer fokuserad imorgon!

Om jag vågar kanske det visas bilder av mitt fin fina tryck.

Fokusera.Ett ord jag som något förvirrad och splittrad person fått höra hela min uppväxt. (tydligen har det varit mycket fokusering på att fokusera i media på senaste tiden då jag hör folk på radion, kanske  var det arne hägerfors, och annat folk i min omgivning som sägs vara less på fixeringen kring ordet) För mig har det först nu börjat väcka funderingar som jag tänkte försöka dela med mig av.  Jag gör mitt bästa för att ta mig från början till slut utan att göra er helt förvirrade. 

Har på senare tid börjat reflektera över betydelsen och i vilka sammanhang det skulle passa in i min vardag. Jag har upptäckt att i min omgivning finns det väldigt många saker som Måste göras av nån anledning. Ofta är detta att städa, tvätta, diska osv. Vilket är några av de saker som jag vissa dagar inte har några problem alls att utföra, men som ofta sägs vara ett måste. Det måste städas innan helgen, det måste diskas direkt efter maten, det måste måste måste måste…..Jag blir bara trött och uttråkad! Måsten känns ofta meningslösa och tråkiga om det inte finns något bortom det som man vill uppnå. Måsten finns även i en annan bemärkelse som kan kännas mer motiverande (om man fokuserar förstås), t.ex för att uppnå ett visst mål så bör man inte bara fokusera på målet utan även de saker som behöver göras för att kunna göra det man vill.  

Det handlar om att bestämma sig för vad det är man vill göra just nu. Är det att städa hela huset, eller är det kanske sticka eller måla en stund? Jag menar att istället för att känna hur irritationen växer över att måsta diska, bestäm om det verkligen behöver göras på en gång och bestäm vad det är man skulle vilja göra istället. Bestäm och –Fokusera! Målen bör såklart vara realistiska men vad som är det är såklart upp till var och en. Fokuserar man tillräckligt så tror jag inte det i sig är någon svårighet. Viktigast är att utnyttja tiden till saker man finner givande.  

Då jag fått äran att skriva för kravallslöjd utgår jag ifrån att det jag och ni verkligen vill göra är ju att skapa. Vad som helst. Stort eller smått. Därför vill jag säga till alla er – Fokusera, koppla bort alla ”måsten”,som faktiskt inte behöver göras på stört. Njut istället en stund av skaparglädje, där kroppen mår så himla mycket bättre än med handen i skurhinken!  

Tack för idag!