Lek och allvar i ett par skor.

Written by Anna. Posted in Anna Palm

En gång när jag vara fyra blev jag bjuden på opera – vi skulle se carmen! En ganska stor och fin sak har jag fått höra i efterhand. Jag minns inte vem jag var där med, jag minns inte vad de sjöng, jag minns inget som skedde på scen eller runt omkring. Allt jag minns är att jag med nedböjt huvud och ett leende på läpparna stolt beundrade mina nya fina, blanka, svarta klackiskor med en litenliten röd rosett framtill.

När jag var tio önskade jag för allt i världen att mina fötter skulle växa snabbare. En nära släkting hade nämligen storlek 37 och hennes hem var och är fortfarande fyllt med skor. Enbart klackiskor såklart! Rosa, rutiga, randiga, glittriga, röda, gröna, i trä, i skinn, i tyg, i plast med rosetter, med band, med spännen. Ja det är knappast möjligt att räkna upp alla olika sorters skor som fanns i kartong efter kartong.

Vid varje besök hos min skoälskande släkting grävde jag och mina syskon och kusiner i kartongerna och trampade därefter omkring i än det ena än det andra alldeles förstora skoparet. Vi kunde sällan gå riktigt i dem. Vi gick med böjda ben och krokiga ryggar. Snyggt var det inte, men fantastiskt roligt!

Så en dag. Det var hösttermin och första året på gymnasiet. Jag var 16 och började tänka på annat än skor. Men fötterna hade vuxit ikapp min önskan och storlek 37 var nådd. Klackiskorna satt perfekt på mina fötter Jag kunde spänna åt banden. Jag kunde känna hela skon formas kring min fot och jag kunde lyfta på fötterna utan att skorna släpandes följde med en bit efter. Jag kunde gå! Visserligen var det fortfarande lite stapplande. Men jag kunde gå.

Lyckan var total! – för ett kort ögonblick.

Helt oväntat och med en slags förfäran fylldes mitt inre med insikten om att min önskan inte längre var min.

Klackiskor vad var det?! Ett förtryck och en symbol för begränsad frihet.  Nej, Det kunde jag inte stå för. Obekväma var de och trots att de satt stadigt på fötterna så var de inte alls lika roliga att gå i längre. Kraftigt togs ett avstånd från den klackiskovärld jag så länge längtat efter.  Istället medförde uppvaknandet ett frekvent letande av klackiskornas kontrast. De skulle vara helt utan någon klack, helst alldeles platt. Händelsen var slutet och början. Slutet på leken och början på tankar om konstruktioner, om vad som är på riktigt och vad som är på låtsas.

I sommar, 10 år senare, klär jag mig i lärarinnedräkt från början av 1900-talet. Det är på riktigt och det är på låtsas. Jag snubblar i trappor med lång kjol och klackiskor, skorna släpar efter mig när jag försöker skynda mig tillbaka efter lunchen och jag känner mig liten och utklädd. Jag känner mig begränsad, klumpig och elegant på samma gång.

Det är lek och det är allvar i ett par skor. På riktigt och på låtsas.

Taggar:,