Hallå människor!

I morse fick jag skrapa bilrutor när jag åkte. Käkade för övrigt frukost i bilen igen. Jag tog kurvan vid ygskorset lite för skarpt och tekoppen rasade. Men jag kör med en sådan där termosmugg, som har ett lock med bara ett litet hål i. Så jag fick bara ca. halva koppen på bilmattan. Det var bara stanna och försiktigt lirka ut mattan du vet.

Slutade vid fyra. Det är alltid en sorts eufori när man slutar för dagen. Då får man åka hem och göra något kul, klarat av en dag till på kontoret. Idag skulle jag hem och måla lite. Jag började grunda en tavlett och en pinnlist förra veckan. Jag var in på Kulturarvet, en byggnadsvårdsbutik i Östersund, när vi åkte upp till stugan i Strömsund i sommras. De har jäkligt fina pigment. Köpte obränd- och bränd terra. Nu håller jag på och målar med den obrända terran. Jag river alltid ihop färgen själv. Den blir bättre täckande då, inbillar jag mig, och så torkar den fortare, blir magrare. Det är helt enkelt överlägset bästa sättet att ha koll på vad man pysslar med. Eftersom målning är ju så skitsvårt som det är, så man måste göra det bästa av det. Ändå händer ju oförutsedda saker. Den här färgen jag har blandat av det här pigmentet till exempel – den blev inte alls särskilt täckande. Så jag skulle nog ha grundat med någon bättre täckande färg. Jag hade sådant förtroende för det där pigmentet av någon anledning så jag bara körde. Nu får jag nog göra två strykningar till. Det känns lite trist. Men det blir bra till sist tror jag.

Jag ser framför mig en sådan där lysande, ändå lite dov, mättad gul färg. Målning är en sådan där grej man verkligen får kämpa med. Åtminstone har jag fått göra det, för att hitta det där tunga uttrycket. Av någon anledning gillar jag inte äggoljetemperan. Jag kör bara linolja och pigment. Äggoljetempera är för snabbt, hehe. När det gäller målning lever jag slow. Fast jag sträcker mig faktiskt till att jag använder Färgrikets linolja och blandar ut färgpastan med. Den innehåller någon sorts torkmedel, miljövänligt sådant, så det går lite fortare då. Sedan tror jag att terran torkar ganska fort i sig.

Tavletten, färgen, rillorna är gjorda med profilhyvel – min compadre

Egentligen hade jag tänkt måla igår, men då kollade jag på ”upp till kamp”. Den serien inspirerar mig. Den får mig nästan att vilja bli proggare. Säga vad man vill om alla konstiga fraktioner och så vidare, men om det nu är så som serien visar, och det verkar ju många antyda – att den är ganska autentisk, så trodde de på gemenskap. Det är stort. Gemenskap, det är det enda. Människan är skapad för gemenskap, det är jag övertygad om. När man känner att man vill dra sig undan gemenskap, att man är bekväm av sig och inte orkar med andra människor, då ska man tänka att det är den här omänskliga, artificiella tillvaron som tar över ens sinne. Som en Matrix. Det är synd att vi lever så ovärdigt, tycker jag.

Ska jag utveckla det? Inte nu tror jag – en annan gång i så fall. Men nu kom jag osökt in på ett boktips. Idag när jag åkte hem funderade jag på vad jag skulle blogga idag. Jag tänkte ge ett boktips, men det kändes lite krystat, men detta är som handen i handsken. Det kan aldrig bli bättre. Läs ”Kvinnor i väglöst land” av Lilian Ryd. Om ni vill veta vad jag menar med värdighet. 

Imorgon ska jag ta med mig motorsågen när jag åker. Anna-Carin ringde idag och sade att en björk hade blåst omkull vid hennes verkstad. Hon hade paxat den, för det är några vrilar på den. Vi kör igång vår slöjdstuga den 29 september igen. Då ska vi till hennes fäbod i Harsen. Synd att min blogg är slut då, det blir säkert riktigt kul.

 Olle med storvril´n – keep ém coming… :)

Nu måste jag ner och måla pinnlisten också, hann inte det för Olle började tjuta efter kvällsvällingen.

…och tvätta penseln.

/Niklas

Idag ska jag jobba 13-20 så bloggen måste ske nu.
Den här veckans blogg kommer att stanna hemmavid är jag rädd. Precis som jag gjort de senaste 2½ – 3 åren. Det blir kanske inte så för alla med barn, men för oss har det blivit så.

Det senaste året har vi bott här på Halvvägsbacken i Färila. Från hyreslägenhet, en bil och ett barn till två hus, två bilar och två barn på några månader. Ibland har jag faktiskt velat sälja huset igen, på allvar, det medges. Men jag har snabbt fått en stark hemkänsla här. De här husen och 3 uthusen behöver mig och jag behöver dem. Jag har fått en egen liten stuga till mitt förfogande för att slöjda (den är också bra att lyssna på vinulskivor och repa med bandet i) och jag har en 4 meter lång svarv som väntar på att ta plats i ett av uthusen som ska bli verkstad.
Det är frustrerande att behöva fixa så mycket, men det är frustrerande att bara ha tillgång till en snickarbänk i hallen också!

Och när man bilar timmer till nya syllstockar finns det ingen annanstans man vill vara. När man får prova de där gamla yxorna man samlat på sig (och vet att man kommer få användning av en dag när det inte finns några  smeder längre).

Jag gillar öppna planlösningar…

I sommras när jag var föräldraledig med två barn hemma startade jag min firma ahardslojdlife. Man har hört att det är ett bra läge för vissa att starta eget under föräldraledigheten. Men du – hur tänker de människorna? Vad har de för superkrafter? I alla fall – nu är det gjort. Nu gäller det bara att leverera…

/Niklas Karlsson

Times up for now!

Trött och nöjd med veckan som varit tänker jag nu skicka in mitt sista inlägg och tacka för mig. Det här har varit otroligt roliga kvällar faktiskt. I mitt yrke som lärare hinner man inte alltid reflektera över varats väsen så mycket. Tack vare bloggandet blev jag klar över att jag faktiskt kan föra en slags monodialog med mig själv då och då, släng av schizofreni… Skämt åsido, dagens skola kännetecknas av ett ganska högt tempo med hundratals mikrobeslut som ska fattas varje dag. Man funderar ibland över var tröttheten kommer ifrån. Jobbet! Känder en skön lunk under loven när man väl landat och en annan slags vardag träder in. Det finns många måsten och krav då också, men det ligger på ett annat plan. Min intention var att ge de eventuella läsarna en liten bild av min vardag i världens bästa yrke. Det finns mycket mer att berätta. Tänk om ni kunde sitta i min skjortficka och vara med! Det är stort, fantastiskt, härligt och ibland skitjobbigt. Står inför en jobbig kartläggning av några elever som jag känner mig tveksam inför betygssättningen till jul. Man pejlar av mycket fort vilka som är med på banan och vilka som står bredvid… Först måste jag utröna vilka kunskapsluckor som finns och sedan fylla igen dem. Många föräldrar kan var av den uppfattningen att bara är att gå på slöjden och ”snickra tillnå´t”, så betyget biff. Det är en hel del färdigheter som ska uppnås för att få betyget G i slöjd. Vi arbetar efter ett ganska komplext processtänkande, eleven måste äga den här processen för att nå målen. Hur många slöjdare reflekterar över vad han/hon egentligen gör. Vi ska försöka få eleverna att sätta ord på den ”tysta kunskapen”. Ni kan själva försöka gör en analys av era egna arbeten utifrån tre frågor: Vad, hur och varför? Try it out! Visst kan jag ge eleverna nådebetyg, men då begår jag faktiskt tjänstefel. Iblan dkan en lätt kluven känsla inför det här inträda. Varför kan ungarna inte bara få slöjda och vara glada för det. Lite smolk i glädjenektarens bägare alltså. Jag har funderat mycket kring det här genom årens lopp och ställs inför ett antal sömnlösa nätter inför både jul och sommarlov. Over and out! Up the Irons!-Magnus

Salaam aleikum på er därute i den verkliga världen!

Ett stort tack till de som bemödat sig att skriva en kommentar, det värmde! When it comes to my t-shirts… Har en del t-shirtar med texter som alla har anknytning till min passion i livet, SLÖJD! Ungarna tycker att det är kul och vissa av mina kollegor, andra tycker att det är barnsligt! När man är 37 år så ska man inte hålla på så, ni vet. Jag klär mig gärna fint och så till fest, men har en stark aversion mot slipsar. Jeans och t-shirt är mer jag liksom. Nog om det! Har börjat känna mig varmare i kläderna som bloggare och inser att min korta tid i IT-etern strax är till ända, men jag ska försöka leverera lite mer innan slutet. Idag har jag haft mina minsta adepter, treagluttarna. De är guds gåva till varje slöjdlärare. Intensiva, kunskapshungriga och otroligt plikttrogna. Fråga:Hur får man en åk 9:a att klyvsåga en halvmeter bräda? Svar: Går inte då det finns en bandsåg i salen… En åk 3:a däremot tar på sig uppgiften med englädje och sällan skådad frenesi. Jag slår vad om att de små telningarna skulle såga sig igenom med en tandlös fogsvans om jag bad dem om det. Det är den stora skillnaden mellan gammal och ung elev. För de små finns bara möjligheter, de större ser gärna hindren först. Men en sak har de bägge ålderskategorierna gemensamt, de gillar slöjd, men på olika sätt… Idag har 3:orna fortsatt med sina sylar och börjar närma sig slutklämmen i form av ytbehandling med filfärgen. Ett av de jobbaigaste momenten för dem är att såga sig igenom fyrtumsspiken innan den kan börja fila sig en spets. Trots den fysiska ansträngningen är de glada och positiva. de ser slutet som en belöning och sylen har fakstiskt ett stort värde. ” Jag har gjort den helt själv, utan hjälp av majjen”. De är underbart och se hur de hjälper varandra framåt i sin process. Äldre elever kan däremot nästan tjata hål i huvudet på en, ” Mange, Mange, Mange, kan du hjälpa mig????”. ” Med vad?” ” ja, men typ blir det bra tycker du?”. ” Vad tycker du själv?”. ” Åhhh, du är såå jobbig, jag gör lite till då…”. Som frågar får man svar, eller hur det nu var. Jag fick en flashback till min egen barndom idag. Under tiden som de små hjälpte varandra, så satt jag och skar in karvsnitt i mina nya färgburkar. Har en ganska ortodox uppfattning kring hur en ”slöjdig” miljö bör se ut. Därför håller jag på att avskaffa alla gamla miljösynder i form av plastburkar och skit, som färgpigmenten för närvarande förvaras i. Jag skar ett antal krympburkar! Under tiden som jag sitter och skär in texten blått, så upptäcker jag en av de små i ögonvrån. Efter en stund så kommer frågan, ”Är det inte svårt?”. ”Bara lite, när man kan det”, svarar jag. Kom då att tänka på min gamla farfar som är en av de stora orsakerna till att jag sysslar med det jag gör idag. Minns fascinationen av att se hans händer arbeta fram ett vackert föremål med de vassa verktygen, det såg så lätt ut. Jag kan känna känslan den lille eleven har när de tittar på händernas dans. Det ser lätt och vackert ut! Men jag är rädd för kunskapsdöden som kanske blir en konsekvens av allt genande man visar på TV. Mr.Martin Timell smackar i hop ett kök på en timme. Grannparet tar ut skilsmässa för att Harry lyckades sabba hela köket…”Timelleffekten”, det såg ju så lätt ut med händernas dans… Allt tar tid, mycket tid och träning om man vill behärska den dansen! Några väl valda avslutningord från världens bästa grupp! ” What you see is not real, those who knew will not tell, all is lost sold your soul in this brave new world!” Up the Irons! Magnus

Goder afton både herre och fru!

Ännu en kväll med tankar som ska lämna skallen. Känner mig fortfarande inte helt bekväm här i cybervärlden. Igår kväll höll jag på att ge Kravallslöjd en helt ny bakgrundsbild i form av smidesbilden… Det finns tydligen något som kallas för bildformat och speciella program för att anpassa storleken på bilder man vill bifoga. Som tur var admin ute på nätet och kunde rätta till den fadäsen, tack för hjälpen Jonny! Idag har dagen förflutit på ett underbart sätt! Förkylningen börjar vika sig och bihålor med omkringliggande delar känns nästan normala igen. Idag har jag haft mina mindre elever, de som en dag ska axla spjutspetsfunktionen i skolans slöjdsal. Jag och kollegan har arbetat kring ett eget koncept under många år. När barnen kommer till oss i åk 3 så får de göra en enkel pryl, en fyrtumsspik inslagen i ett skaft av asp eller björk. Många bra moment! Raspa, fila, hyvla och i vissa fall täljning. När skaftet är klart så får de måla det med filfärg. I åk 4 får eleverna göra en liten verktygslåda. I åk 5 är det dags för den eftertraktade slöjdknivstillverkningen. Tanken är att lådan följer eleven under resten av grundskoletiden, eget verktyg i form av kniv ochpryl gör att respekten för verktygen ökar. De får själva sköta sin kniv. Idag hade jag mina fyror, verktygslåda! Här uppstår det många frågetecken… Det spelar egentligen ingen roll hur många genomgångar du har, frågetecknen finns där ändå. Jag gjorde ett experiment, istället för att servera en färdig lösning, så svarade jag bara ja eller nej. De fick följdaktligen formulera en fråga som gav dem det svar de var på jakt efter. ”Mange, jag har tänkt rita på så här, funkar det?”JA! Ok, där var det en som tänkt till. Nästa elev är en lite kluring med minst två rävfarmar bakom öronen… Frågade och fick ja och nej-svar, efter ett tag glimmar det till och jag får frågan, ”vad heter du?”. Jag svarar Magnus och får ett gapflabb tillbaka. ”Du skulle bara svara ja eller nej den här lektionen!” Glad att kunna glädja ett  människobarn med så lite. Tänker ofta på hur bortskämd jag egentligen är i min yrkesroll, jag får vara med och se andra barns utveckling och ibland stora glädje när de lyckas. En vanlig kommentar när folk frågar om mitt yrke är, ”Fy, faan hur står du ut?”, när de får veta att jag jobbar som lärare. Är övertygad om att media har spelat en avgörande roll. Det fokuseras och vinklas oftast till det negativa. Skulle önska att fokus låg på när Sveriges framtid lyckas, när dyslektiske Kalle lyckas med det omöjligaatt klara godkänt på det nationella provet i svenska. Vi som arbetar med barn i skolan älskar oftast vårt yrke och tar det på blodigt allvar. Som någon uttryckte det, tuff kärlek!

Up the Irons!-Magnus

God kväll alla slöjdare!

Ännu en dag i mellanmjölkens dag som Jonas Gardell hade uttryckt det. Är brakförkyld och trött, men det är ändå en härlig känsla, det finns som bekant alltid de som har det värre… I helgen infriades en pojkdröm, jag var iväg på en kurs i forntida järnframställning. Nu kommer nästa steg i processen, hur ska jag lyckas kola upp mitt blötjärn så att det blir härdbart, drömmen är att göra ett knivblad från scratch och jag är snart där. Det som återstår är ett kilo hönsskit, ytterligare en sömnlös natt samt en massa dyrt smideskol! Nog om det. Idag hade jag en ny grupp elever, denna gång var det åk 9 som skulle komma igång. Förra veckans planering skulle vara en guide till dagens aktiviteter, men som vanligt infinner sig de klassiska hjärnsläppen. Dessa skolans spjutspetsar, som haft slöjd sedan åk tre kan plötsligt inte de mest grundläggande säkerhetsförskrifterna vid pelarborrmaskinen och dagens lektion håller på att sluta i handledsfrakturens tecken. Man kan inte vinna över en pelarborr med handakraft när den får för sig att nypa kring ämnet. Det sa pang och jag kvicknade till fort som f-n. Två av de mina skulle borra ur ämnen till sina krympburkar modell större. De glömmer företeelsen skruvtving och ämnet slits ur handen på den ena av pojkarna. När jag hör smällen, så är första tanken att det har gått riktigt illa. Jag vänder mig om för att kolla läget, skapa mig en bild av vad som hänt. Det gör ont i handen på den ene av dem. Gör en snabbkoll om det kan ha uppstått en fraktur, så är inte fallet. Tack gode gud för det! När jag sedan frågar dem vad de tänkte på, så får jag ett pinsamt leende. Det var gårdagens parameter, ”hur snabbt går det”, som återigen visat sig. Fick ett mindre spunkanfall, tog upp det personliga skyddet och säkerhetstänkandet som en i högsta grad avgörande faktor för kommande julbetyg. Betyg är ett vapen, akta er vad eleverna kvicknar till när detta ord förs på tal. Nu finns det inget uttalat betygskriterie i kursplanen som avhandlar pelarborrar, men det vet inte mina gossar… Sov gott, dröm sött och vakna torrt därute i den verkliga världen! Magnus-Up the Irons

Hej därute i verkliga världen!

Det här är nästan som att ta sig igenom en snårskog, komma ut med sin elektroniska röst alltså. För mina ”kids” är känslan antagligen densamma när jag ska visa dem min värld av krokvuxna, tjuriga ämnen. Det är Magnus, veckans bloggare i ett nötskal! Har ingen större lust till den här typen av kommunikation, men den ligger som bekant i tiden… En kort presentation av mig och det jag vill förmedla till er därute. Är slöjd/idrottslärare och tillika smed. Arbetar med slöjd inom svensk grundskola och berikas därmed av en del ibland dråpliga och kloka upplevelser som jag vill delge andra. Terminen har precis tagit sin början och mina små adepter är i startfasen av sina arbeten. Det är just i startfasen dråpligheterna brukar dyka upp… För tillfället arbetar jag med elever från klass 3-9. Normalt jobbar jag med de prepubertala, falsetttalande och ibland finniga tonårskillarna, de får gärna vara busiga och bullriga oxå. Det är de grabbarna som är mina! Idag fick en av mina nya åk 8:or välja fyra olika arbetsområden att arbeta med, de hade totalt 43 områden att välja på, men i sann elevdemokratisk anda så var jag tvingad att begränsa ner antalet områden till 4! De köpte mina argument om varför, de vill ju inte ha en slöjdmajje med  lustig tröja med alltför långa ärmar som sitter fastspända på ryggen efter bara en halv termin… De flesta ville göra knivar, ett par andra valde vikingaslöjd, ett par till valde kärl i krympteknik och den siste av dem ville garva fiskskinn. Ja, ni läste rätt, en elev ville förkovra sig i skinngarvning, av de totalt 16 gossarna i gruppen. Sagt och gjort. jag startade igång de tre grupperna innan jag gav mig i kast med ”skinnpojken”. Han fick en genomgående kunskapsduvning om vad som händer med skinn i själva garvningsprocessen, men det var när jag började redogöra för de olika garvningsmetoderna som han började vackla i sitt tidigare så starka beslut. Jag fick frågan om vilken metod som var snabbast, det är en parameter som är avgörande för de flesta elever, hur fort det ska kunna gå. På rak fråga får min elev ett rakt svar: URINGARVNING! Han tittar på mig en lång stund, efter en tid börjar ett snett leende spricka upp, ” Du skojar Mange?”. ” Ser det ut som jag skojar?”, ” Näe, det gör det väl inte…”. Efter en del dividerande fram och tillbaka beslutade han sig för att komma och koka barklag på sina håltimmar den här veckan istället, det blev tydligen bäst så, trots att det tar betydligt längre tid att få sitt skinn genomgarvat.

Skönt att få kommentar från Veronica om att jag inte ska ha prestationsångest.. =) Tack! Fast ändå, jag hade ju tagit det som ett uppdrag: att skapa nåt nytt varje kväll… =/

Mitt vanliga jag hade haft tokångest just nu, sån är jag! Men näe, jag tänker inte ha det. Jag får istället finna mig i att det inte fungerade hela vägen. Man får misslyckas ibland, det är säkert! =) Fast jag måste ju erkänna att jag helst inte gör det… ;)

Helgen har försvunnit i rasande takt & i morgon är det dags att åka till jobbet igen. *sucka* Där är jag ju faktiskt också kreativt emellanåt. Hittar på lite nya grejer i annonserna. I fredags var jag väldigt innovativ och gjorde en tennisplan som bakgrund till en annons om minitennis hos en tennisförening. Det blev jättefint! =) Och jag blev nöjd!

Nu väntar några slappa timmar innan jag tänker krypa ner mellan lakanen och lämna denna vecka efter mig. Det var kul att blogga! Verkligen kul att få förfrågan från kravallslöjd om jag ville ställa upp… =) Önskar bara att jag hade haft lite mer tid och ork…!

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag ”skolkade” från min uppgift i går kväll. Skäms på mig! ;)

Vi hade filmkväll med 2 kompisar och efter det orkade jag bara inte. Vi såg förresten ”Lady in the water”. Den kan jag verkligen rekomendera! Mycket bra film!

Snart får vi ju fint besök också, så jag kommer troligtvis inte göra nån uppgift i kväll heller… =( Jag kanske kompenserar er för detta i morgon istället… =)

Jag undrar om inte kvällens skapelse ska bli ett välstädat hem… ;) Det är i stort behov och i morgon får vi celebert besök. Min bästa kompis, hennes fästman och deras dotter, tillika min fadderdotter kommer och hälsar på. Det ska bli sååå skoj! =)

Lugn dag på jobbet i dag och eftersom det är fredag så är jag automatiskt lite gladare också! Det är nå speciellt med fredagar!

Och inga uppslag till kvällens skapelse har jag… Kanske skulle måla nåt… =)