Kanske bör jag förklara vad jag gör om dagarna för att ni ska veta min utgångspunkt. Jag arbetar som stugvärd på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Det innebär att jag vaktar, guidar och slöjdar med barn i en gammal skolbyggnad. Hittills har jag virkat, vikt papper, knutit knopar och hjälpt till med sjuuuukt många midsommarkransar.

För några dagar sedan var första tillfället för att tillverka fiskespön. Mig veterligen har jag aldrig gjort något fiskespö tidigare, inte ens i min barndom. Vad jag minns var det mest min far som tillverkade fiskespön, pilbågar och gevär åt mig och mina syskon.  Själva tillverkningen i sig var inte särskilt betungande. Däremot ansvaret över barn som sitter med kniv kan ibland vara lite prövande för nerverna. Egentligen anser jag inte att det är hela världen om ett barn skär sig lite och börjar blöda, men oron finns trots allt där. De har små fingrar, men väldigt ivriga sådana! Helt plötsligt är ett finger eller två borta.

Min första besökare var en tjej som frågade var jag kom ifrån. Örnsköldsvik svarade jag. Hon visste inte var det var. Tycker du jag pratar konstigt frågade jag henne. JA! Svarade hon och skrattade lite. Själv kom hon från Stockholm.

Stockholmstjejen var säkert kring 10-11 år och väldigt otålig med allt. Hon kunde knappt sitta still på bänken medan jag förklarade knivreglerna. Ni vet det här med att sitta brett med benen, tälja från sig och hålla fingrarna bakom kniven. Hon täljde på raskt och jag var hela tiden tvungen att be henne ta det lugnt. Hon skar sig såklart! Och rätt rejält. Handflatan fick sig ett långt sår och lillfingret ett djupare sår. Medan det sprutade blod och jag försökte torka med papper och bad henne hålla upp handen så snodde hon åt sig kniven, höll fast pinnen med knäna, täljde ryckigt med fel hand och brydde sig knappast om blodet och att jag höll på att plåstra om henne.

Jag la undan kniven men hennes små ivriga händer var snart där igen.

Rastlös? Ivrig? Intresserad?

Kanske ville hon bara göra som hon inte fick göra? Kanske ville hon bara göra allt som gick att göra på Gammlia? Kanske ville hon bara ha ett fiskespö?

Kanske hade hon aldrig täljt förut och tyckte det var sjukt spännande?

Dagens tema var ”virka ett armband”. Knappast den mest slagkraftiga rubriken på en aktivitet för barn mellan 6 och 12.

Mina första besökare var två koola killar som på sina koola sportcyklar bromsade in framför skolan. Åh nej tänkte jag. Det här kommer inte gå vägen. De kommer vilja dra på en gång. De kommer tycka att virkning är skittöntigt. De kommer bara vilja tälja eller såga eller göra en slangbella eller ett fiskespö eller …

Jag hade såklart fel!

Killarna satte sig ned, berättade att de inte visste hur man gjorde och så fick jag visa. Första maskan gick trögt, andra maskan likaså. ”jag fattar inte” sa de i kör. Men kämpade på. Fjärde maskan föll ur, femte maskan snurrade iväg. De kämpade och åmade och var ibland nära på att ge upp.  Så helt plötsligt ropar de ”Jag fattar! Jag fattar! Det här är ju hur enkelt som helst!”.

Det mesta är svårt. Men de som kan säger att det är lätt. Och det är ju faktiskt rätt.

En gång när jag vara fyra blev jag bjuden på opera – vi skulle se carmen! En ganska stor och fin sak har jag fått höra i efterhand. Jag minns inte vem jag var där med, jag minns inte vad de sjöng, jag minns inget som skedde på scen eller runt omkring. Allt jag minns är att jag med nedböjt huvud och ett leende på läpparna stolt beundrade mina nya fina, blanka, svarta klackiskor med en litenliten röd rosett framtill.

När jag var tio önskade jag för allt i världen att mina fötter skulle växa snabbare. En nära släkting hade nämligen storlek 37 och hennes hem var och är fortfarande fyllt med skor. Enbart klackiskor såklart! Rosa, rutiga, randiga, glittriga, röda, gröna, i trä, i skinn, i tyg, i plast med rosetter, med band, med spännen. Ja det är knappast möjligt att räkna upp alla olika sorters skor som fanns i kartong efter kartong.

Vid varje besök hos min skoälskande släkting grävde jag och mina syskon och kusiner i kartongerna och trampade därefter omkring i än det ena än det andra alldeles förstora skoparet. Vi kunde sällan gå riktigt i dem. Vi gick med böjda ben och krokiga ryggar. Snyggt var det inte, men fantastiskt roligt!

Så en dag. Det var hösttermin och första året på gymnasiet. Jag var 16 och började tänka på annat än skor. Men fötterna hade vuxit ikapp min önskan och storlek 37 var nådd. Klackiskorna satt perfekt på mina fötter Jag kunde spänna åt banden. Jag kunde känna hela skon formas kring min fot och jag kunde lyfta på fötterna utan att skorna släpandes följde med en bit efter. Jag kunde gå! Visserligen var det fortfarande lite stapplande. Men jag kunde gå.

Lyckan var total! – för ett kort ögonblick.

Helt oväntat och med en slags förfäran fylldes mitt inre med insikten om att min önskan inte längre var min.

Klackiskor vad var det?! Ett förtryck och en symbol för begränsad frihet.  Nej, Det kunde jag inte stå för. Obekväma var de och trots att de satt stadigt på fötterna så var de inte alls lika roliga att gå i längre. Kraftigt togs ett avstånd från den klackiskovärld jag så länge längtat efter.  Istället medförde uppvaknandet ett frekvent letande av klackiskornas kontrast. De skulle vara helt utan någon klack, helst alldeles platt. Händelsen var slutet och början. Slutet på leken och början på tankar om konstruktioner, om vad som är på riktigt och vad som är på låtsas.

I sommar, 10 år senare, klär jag mig i lärarinnedräkt från början av 1900-talet. Det är på riktigt och det är på låtsas. Jag snubblar i trappor med lång kjol och klackiskor, skorna släpar efter mig när jag försöker skynda mig tillbaka efter lunchen och jag känner mig liten och utklädd. Jag känner mig begränsad, klumpig och elegant på samma gång.

Det är lek och det är allvar i ett par skor. På riktigt och på låtsas.

Idag skedde det stora loppet. Gårdagen var fylld av mat och tårta så det gick lite tungt men jag sprang iallafall hela vägen och blev bara omsprungen av två så jag är nöjd. Och så hade jag ju de finaste sportkläderna av alla – estetiken är inte oviktig. Jag körde på klassiska blågula färger tillsammans med lite orange och guld. Tröjan fick trycket Sport and Craft på framsidan och den korsstygnsbroderade texten Hemslöjden IK på ryggen. Pannbandet fick två timmar innan start en springande streckkvinna i guld ditbroderad. Och i resultatlistan står det Mia Lindgren – Hemslöjden. Varje chans att visa upp handgjort skapande är bra. Gör och var stolta!

Uppvärmningen

Målgången

Min stödvinst - en skruvmejselsats

Innan jag avslutar mitt bloggande vill jag berätta om tre trender i tiden och skicka med tre författartips.
Först trenderna:
1. Analogt möter digitalt (exempelvis i fotoform där alla bilder, mina också, helt plötsligt ser ut som de är tagna på 60-talet. Eller där 8bitars inte längre handlar om sushi utan om en estetik som är på väg tillbaka)
2. Päls och helylle (Kommer starkt i höst. Börja sticka och leta roadkills redan nu)
3. Mörker (Kommer också i höst. Slut med det nordiska blonda – nu blir det mörkt och murrigt igen. Tänk på det när ni slöjdar)

Och så författartipsen:
Läs mycket. Det är bra. Och skriv mycket. Producera själv. De som jag får mest inspiration av just nu är Ola Magnell, Suzanne Brøgger och Dan Andersson.

I sommar ska jag packa ner tre nyvässade blysertspennor och fyra kollegieblock, sätta mig på ett tåg, åka någonstans och skriva i några veckor. Kanske om slöjd eller vad jag ser. Troligtvis kommer ni att få läsa något här på Kravallslöjd. Är det fler som har liknande planer så ta chansen att använda detta forum till att uttrycka dina tankar om skapandet.

Trevlig sommar på er!

Min tes är: att de som borde vara dagens tanter inte är tillräckligt mycket tanter. De kallar varandra för ”tjejer” och som en vän sa ”Min mamma är ju tio gånger hippare än vad jag är”.

Alltså: får en göra det själv. Och starta en tantrörelse.

Rörelsen är fortfarande inte uppstartad (tillsammans med fyra andra Rörelser som jag kommit på under våren, bland annat Hemslöjden IK) men den ligger och gror. De flesta som jag känner (nåja) vill vara tanter. Och göra sånt som tanter borde göra. Tant är härmed ingen ålder utan en mentalitet.

I kultur(mili)tantrörelsen ska en:
Äta småkakor
Använda kaffeservett
Sno pelargoner av varandra
Handarbeta
Vila middag
Ha klädkoden hudfärgade strumpbyxor, kjol under knät, svart kofta med brosch och laxfärgade underkläder
Motionssimma
Åka på busstudieresa till Birgitta Stenberg och andra förebilder
Gå på föredraget ”Blusen förr och nu”
Odla rädisor på balkongen
Smida planer för hur tanterna ska ta över världen

(är det nån som vill va med så skicka ett mail…)

Imorgon smäller det. Då ska jag tävlingsspringa runt den sjö som ni skymtar i pelargonbilden. Först måste jag bara brodera nåt snyggt på svettbandet.

Det börjar ta sig. Framsidan på springtröjan är klar. Nu ska jag på baksidan brodera
Hemslöjdens IK

Tröjtryck (och Victoria smög sig in i bilden som överallt dessa dagar)

På söndag är det Lången runt – en springtävling i Värmländska Långserud – och jag har laddat i flera månader. Jag ska springa för Hemslöjden. Idén fick jag från Karin Holmberg som broderat springkläder till sin vän inför ett Djurårdskanallopp i maj.
Är sportsverige redo för Hemslöjden IK?

Vi får se om jag orkar knåpa ihop några fina plagg till söndag. En idé finns nerkladdad på ett anteckningsblock och ska bara genomföras. Annars blir det vännen Anna Palms fina tryckta t-shirt ”Art and craft will unite us” (kanske jag broderar över art och skriver sport istället).

Ni lär höra mer om detta…

Varför välja mellan att springa och slöjda?

Media är roligt.
Alla tycker att media är bra.
Är en med i media så tycker ens chef om en och en får många klappar på axeln.
Idag har jag varit med i P3 Kultur. Det är creddigt. Lyssna här och läs hur du gör ditt eget prinsesstest här

Radioprat

Nääs utanför Lerum är ett bra sommarresmål. Där visas under sommaren utställningen Bod 2010 med en massa nybyggda bodar på max 15 kvadrat. Vill du se mer bilder därifrån så kolla in mitt jobbs facebooksida Slöjd i Väst.

Jag är uppfylld av skogen. Helgen har varit dansant i de värmländska skogar varifrån jag är född. Jag går i tretakt och hör trallar inne i huvudet. På vägen hem från Ransätersstämman åkte vi förbi Värmlands museum i Karlstad. I deras basutställning finns en liten biosalong som visar stillbilder av skogen i Värmland under 1900-talet till tal av Bengt Berg. Jag fick tårar i ögonen – så fint var det. Häst och vagn till storskaligt maskinbearbetat skogsbruk. Av med hatten för alla de som huggit och släpat på träd. (När min farfar högg i skogen på 40-talet var han och några vänner frisksportare och åt bara vegetarisk mat, by the way…)

En annan anledning att bli tårögd är att jag sitter med ett bokmanus framför mig. Boken kommer att handla om skogen ur ett slöjdperspektiv. Lars Petersson är redaktör (tillika hemslöjdskonsulent i Örebro) och Kalle Forss (konsulent i Skåne), Bengt Berg, jag och några till har skrivit olika delar i boken.

En bok tar lång tid. Första mötet som jag var på var för ett och ett halvt år sedan och då var det redan relativt klart vad den skulle innehålla. Nu är texterna klara och det är bildernas tur att bearbetas. Jag ser fram emot den fysiska boken som går att hålla i sina händer och sätta in i bokhyllan.

.

vi ser

vi hör

vi gör

sen är vi

eller vi är först

också