Dagens huvudattraktion har varit en auktion på hembygdsområdet. Jag var i behov av en ny mangel, för jag är för lat att dra den urgamla handvevade runt och min eldrivna från 70-talet har lagt av helt. I annonsen stod att dom bland mycket annat försålde en mangel.

I väntan på auktionisten

Eftersom jag är en ovan auktionsbesökare blev jag fort otålig när min inspanade produkt aldrig kom på tur. Men jag förvånades och förskräcktes över de låga priser som textilierna betingade. Tio kronor i snitt för fina trasmattor! I någon mån berodde det väl på det sätt som auktionsförrättaren hade – tog buntar på 4-5 mattor i stöten, men alla uppskattar ju en som är snabb med klubban. Till sist blev det mangelns tur. Men jag fegade ur och åkte till second-handbutiken istället. Där fanns en fungernde mangel som jag slapp strida för.

Behöver nog gå en kurs i hur man beter sig på auktioner, ifall jag ska bli lika skicklig som Emil i Lönneberga.

Vi fick ett uppfriskande regn precis när jag börjat baka. Det behövdes faktiskt. ( Men var svårt att fånga på bild)

                       Snäckslöjd från Bali pryder vår uteplats.

Räfflingen på kaveln gör att det går snabbare att kavla än med en slät kavel.

Kruskaveln kallas ”Spåran” på Norsjöbondska.

Det var mycket skrock förknippat med det dagliga livet förr i tiden. Det gällde även bakningen.
När man råkade bränna upp ett bröd, så sa min mor alltid: ”Nu val hä slut oppa é välstann” vilket betyder ” Nu blir det slut på ett kärleksförhållande”.
Ifall man misslyckades med att skjutsa in ett bröd i ugnen så det blev veck på det, så betydde det att man skulle få lika många friare som antalet veck.
Råkade man sota ner brödet så skulle man få se sin svärmor innan kvällen.

Det vore intressant att få veta ifall liknande skrock förekommer inom t.ex. pizzabageri?

Storhyllan är en bra plats att förvara diverse nödvändiga prylar i köket.

Det är två stora stockar som räcker tvärs över rummet och där hängdes seltyg och blöta kläder upp till tork ”för gammalt”. Vi använder den till att förvara brödlådor, hyllor och bakredskap.

Fjädernaggarna på spiselhyllan tjänar mest som dekoration nu, men användes i stället för rullnaggarna till tunnbrödsbakningen förr.

Man får ut ett 20-tal kakor av en tvåliters deg.

Nu har temperaturen sjunkit till runt 20 grader. Då går det överleva i bagarstugan. Det blir ingen heldag – har inte så mycket material hemma – men några halvtjockkakor ska jag kunna åstadkomma innan lunch.

Ugnen murades av en skicklig murare från Norsjö i början på 70-talet. Under det eldfasta teglet som ligger löst finns krossat glas.

Kavelinstallation

När jag fyllde 65 i fjol, tänkte jag att jag skulle trappa ner – stänga sommarcaféet som vi drivit i 15 år och bara ägna mig åt slöjdandet.
Men folk kommer ju fortfarande förbi och förväntar sig mjukkaksmackor, så vi löste det genom att ha servering i utställningsladan där föreningen Vävskälet ställer ut för åttonde året. Då får jag hjälp av medlemmarna som turas om att bevaka utställningen och sköta serveringen. Så nu bakar jag bara mina ”halvtjockkakor” ett par gånger i veckan. Baka är ju också – om inte slöjd – så åtminstone ett hantverk.

Så häromkvällen var jag alldeles ledig och fick skjuts av min kompis Ulla till Robertsfors och deras ”Slöjd i sommarnatt”. Så skönt det var att bara få åka med och inte ha ansvar för någonting! Det är ju alltid kul att se vad andra slöjdare har för sig och min bundenhet vid mitt eget har ju hindrat mig att ta del av allt detta de senaste 20 åren.

I sommar domineras annars mina tankar och det mesta av min vakna tid av förberedelser för vår dotter Cajsas bröllop.
Hon kommer tillsammans med sin blivande man och ett 25-tal andra irländare hit nästa vecka. Den 24 ska bröllopet stå. Hoppas på uppehållsväder, för vigseln ska ske här ute på backen och middagen på vår loge som röjts ut för ändamålet. Vi rymmer just jämnt de 74 gäster som väntas.

Jag håller på att sy kläder till bruden och hennes tre brudnäbbar. Småflickorna älskar cerice!

Värmen = 36,4 i skuggan ( jag vill inte klaga. Snart är det vinter!) gör att man blir lite trögare än vanligt. Hoppas jag hinner göra allt färdigt till den stora dagen.

Jag saknar tävlingsinstinkt. Jag tränar istället. Det är vad jag gör. Jag gillar inte att tävla.

Utmana – ja. Tävla – nej.

Jag tycker inte om att ge upp. Därför gör jag saker där jag inte behöver ge upp.

En gång tränade jag på att springa 5km utan att svimma, spy eller stanna. Kort för vissa. Långt för andra.

Det finns många saker en kan träna på. Just nu tränar jag t.ex. på att vara sträng som en gammaldags lärarinna, prata i telefon, komma ihåg saker jag ska göra, cykla, sova gott, fokusera, vara nöjd och sticka tjocksockor.