Syambivalens

Jag hatar att sy!! Jo, så är det men jag älskar att sy…också. Det är väl sånt som kallas ambivalens.

Att sy nyttiga saker som kläder och gardiner och sy i dragkedjor är såååå mördande tråkigt att jag kan dö. Men om jag får sätta mig och sy dockor, nallar eller ännu hellre lapptäcken, då kan jag bli sittande tills kroppen är stel och hungern sliter i tarmarna.

Vad är det som får mig att tycka om att först skära sönder ett tyg i småbitar för att sedan sy ihop allt i mer eller mindre invecklade mönster. Jag tror att det är själva hantverket som är grejen för mig, utmaningen att kombinera rätt färger och mönster till en ny helhet. Det är det som gör att jag kan sitta hur länge som helst. Att sy ett av lappar är dessutom miljövänligt, det handlar om återvinning, att använda saker flera gånger till helt nya ändamål. Mina sommarblusar och en gammal gardin kan bli en väska och en duk, barnens urvuxna kläder blir ett nostalgitäcke där man kan följa hela barndomen.

Visst kan man använda nya tyger också, själv brukar jag ofta använda både och för att få dom rätta färgerna och valörerna. Man kan leka med skuggor och former i all oändlighet men man kan också bara sy den vanliga blockhusrutan utan krusiduller. Jag  kan sy nästan vad som helst i lappteknik, det är bara fantasin som sätter gränser och till och med en gardin blir rolig att sy om jag använder lappteknik.

Vilka tyger och mönster jag än använder så lägger jag ner en del av min själ i arbetet. Så blir också resultatet så mycket bättre än  om jag måste tvångssy ett par arbetsbyxor som jag inte känner något för.