Den är inte alls märkvärdig och storslagen men jag skulle vilja starta en liten hantverksrörelse.

En liten lokal med plats för mitt och andras hantverk, det ska helst finnas plats för en liten verkstad i lokalen så att jag kan jobba med mitt mellan kunderna. En hemsida vill jag naturligtvis ha, om man som jag inte precis bor i storstaden så måste man kunna göra lite reklam för sig. Nu tror ju jag i och för sig att det skulle kunna bli svårt att leva på det året runt här. På sommaren när vi har mycket turister skulle det väl gå men man måste ju leva året runt.

Om man är påhittig och kan hitta flera ben att stå på så borde det gå. Men tyvärr är det ju så att när jag drömmer som bäst knackar verkligheten på dörren och talar om att jag är just en drömmare. Så jag fortsätter att sy mina djur, sticka vantar, halsdukar, strumpor , pulsvärmare och annat man tänka sig producera med stickor och garn. Jag gör mina collagetavlor, virkar och skinnslöjdar mest för mig själv och mina närmaste, men också för en och annan hantverksmarknad.

Tro inte att jag är missnöjd med det för det är jag inte men det är ju så givande att få bekräftelse på det man gör och det får jag när någon tycker om det jag gör och vill beställa något. Någon som inte är min vän eller min släkting för vänner och släktingar tycker ju om allt jag gör, även det jag inte tycker om själv. Dom har sina rosa glasögon på sig när dom bedömer mitt hantverk. Obekanta människor har inga rosa glasögon dom har nyktra ögon som bedömer utifrån helt andra grunder än kärlek och vänskap. Man behöver både rosafärgade kärleksfulla och helt oberoende omdömen för att växa.

Jag hatar att sy!! Jo, så är det men jag älskar att sy…också. Det är väl sånt som kallas ambivalens.

Att sy nyttiga saker som kläder och gardiner och sy i dragkedjor är såååå mördande tråkigt att jag kan dö. Men om jag får sätta mig och sy dockor, nallar eller ännu hellre lapptäcken, då kan jag bli sittande tills kroppen är stel och hungern sliter i tarmarna.

Vad är det som får mig att tycka om att först skära sönder ett tyg i småbitar för att sedan sy ihop allt i mer eller mindre invecklade mönster. Jag tror att det är själva hantverket som är grejen för mig, utmaningen att kombinera rätt färger och mönster till en ny helhet. Det är det som gör att jag kan sitta hur länge som helst. Att sy ett av lappar är dessutom miljövänligt, det handlar om återvinning, att använda saker flera gånger till helt nya ändamål. Mina sommarblusar och en gammal gardin kan bli en väska och en duk, barnens urvuxna kläder blir ett nostalgitäcke där man kan följa hela barndomen.

Visst kan man använda nya tyger också, själv brukar jag ofta använda både och för att få dom rätta färgerna och valörerna. Man kan leka med skuggor och former i all oändlighet men man kan också bara sy den vanliga blockhusrutan utan krusiduller. Jag  kan sy nästan vad som helst i lappteknik, det är bara fantasin som sätter gränser och till och med en gardin blir rolig att sy om jag använder lappteknik.

Vilka tyger och mönster jag än använder så lägger jag ner en del av min själ i arbetet. Så blir också resultatet så mycket bättre än  om jag måste tvångssy ett par arbetsbyxor som jag inte känner något för.

Julen är den tid på året som lockar fram hantverkaren i dom flesta av oss. Det stickas sockor och vantar och mössort och tröjor att ge bort i julklapp. Vad är väl bättre än att få något som tillverkats med kärlek och omsorg, inte för att jag var särskilt tacksam för mormors yllesockar eller vantar. Inte då, men nu är jag det för de var ju beviset på att hon brydde sig om mig. Hon hade lagt ner timmar av sin tid på att sticka och ibland även broder på mina vantar, hon ville att dom skulle vara fina och varma så att jag inte frös.

Nu gör jag likadant, jag stickar till barn och barnbarn och vet att i alla fall barnbarnet inte är så himla imponerad.

Det har dessutom nästan blivit en liten industri att virka igen och då inte bara fina dukar och grytlappar. Nej nu ska det vara små dockor och djur eller godisbitar, bakelser och bullar. De finns överallt på nätet dessa vansinnigt söta små figurer som kallas amigurumi och tänk så mycket roligare det är att göra nåt sånt när man ska lära sig virka. Men får ungarna göra det i skolan nu för tiden? Inte i den lilla by i urskogen där jag bor i alla fall, min son kom hem för ett par år sedan med en läxa från  textilslöjden. Ett garnnystan, en virknål som inte passade garnet och en ca. decimeterlång lufmaskkedja. Den skulle han under lovet virka till minst en meter. Ja men hallå! Att virka med ganska tunt garn och en alldeles för kraftig virknål var ju inte precis nån höjdare, att dessutom virka luftmaskor i en oändlighet var inte precis inspirerande. Man formar inte direkt framtida slöjdare och hantverkare på det sättet. När jag frågade om alla skulle virka en meterlång mask till ingen nytta svarade han att tjejerna kunde ju redan så dom fick göra roliga grejor. Min personliga teori är att hon satte grabbarna på ett evighetsarbete med den fromma förhoppningen att det skulle ta hela terminen och hon skulle slippa ta itu med invecklade förklaringar av förkortningarna i ett mönster t.ex.

Sjäv gick jag i skolan för hundra år sedan ungefär men då fick vi i uppgift att virka en liten lapp, ungefär 5*5 cm. Om det var lika många fastmaskor på sista varvet som på första så fick vi välja något eget att virka. Jag gick i tredje klass så jag virkade en väska till Barbie, när min fröken påpekade att väska var vidare upptill så påstod jag helt fräckt att det var en strandväska och den skulle se ut så. Det var det enda frivilliga jag tillverkade under hela skoltiden. Däremot både virkade jag och stickade hemma för där fick jag större frihet att välja. Även som tonåring var mitt förhållningssätt detsamma, jag maskade och bråkade på lektionerna för att sedan gå hem och sy mig ett par byxor i ett tyg som jag själv valt efter ett mönster jag själv valt. Visserligen kanske mina problemlösningar var en smula oortodoxa och avisidan på mina plagg kanske inte gått igenom nålsögat hos min stränga lärarinna. Men dom höll ihop och funkade utmärkt.

Jag kan bara hoppas på att man får större frihet att välja i skolslöjden i framtiden, både killar och tjejer och att man får lärare med en ängels tålamod för det behövs när man har med barn att göra. Speciellt uttråkade pojkar som roar sig med att försöka pilla in så många knappnålar som möjligt i spolhuset på skolans nyaste symaskin.

till jul passar det väl med virkade hjärtan och snöstjärnor

I dag är det alltså måndagen den 15 december och julpaniken har fått tag i mig. Egentligen finns ingen anledning till julpanik, julklapparna är köpta så det är bara maten och det som ska lagas till görs med fördel dagarna före julafton. Egentligen tror jag att julpaniken är ett resultat av en mångårig vana.

Jag har, som så många andra kvinnor i min ålder, varit ett offer för myten om den perfekta julen. Huset ska vara städat från källare till vind, minsta skåp ska vara putsat in i hörnen, juldukar och gardiner ska vara strukna och sättas upp i god tid. Bullar och 7 sorters kakor för att inte tala om all mat som skulle lagas. Allt skulle göras för hand i samma tradition som mamma och mormor och mormorsmor trots heltidsarbete och barn. Dessutom förväntades man ju julpyssla med barnen så det gjorde jag med besked, jag pysslade med barn och vänner hemma, jag anordnade pysselkväll på skolan, på dagis och på kvarterets ugndomsgård. Jag har ingen aning om hur jag orkade och egentligen så tror jag inte att jag orkade heller för på julaftons morgon var jag helt slut. Kulmen på all julhysteri kom det år jag fick mitt tredje barn och omständigheter som flytt, sjukdom och spädbarn gjorde att jag helt enkelt inte hade hunnit handla färdigt i anständig tid. På julaftons förmiddag åkte jag och barnen till närmaste köpcentrum för att avsluta julklapps och matinköpen. En nybliven hormonsvajig mamma med ett tonårsmonster, ett mellanstadie-trotsbarn och ett spädbarn i ett köpcentrum fullt med andra halvgalna människor kan bara betyda en sak. Katastrof!

Det slutade med att jag och mellanstadiebarnet grät av ilska, tonårsmonstret skrek av ilska och spädbarnet sov som en stock, gudskelov. Vi fick i alla fall inhandlat allt som behövdes plus en hel del som inte behövdes, åkte hem under tystnad och väl hemma lovade jag barnen att sluta julstressa på detta oerhörda vis. Det löftet har jag också hållit under dessa 20 år som gått, fler och fler maträtter har fått stryka på foten, julpysslet inskränker sig till det jag och barnen tycker är roligt och det görs inom hemmet. Bakningen har förenklats och matlagningen likaså, allt behöver inte göras hemma, det finns trots allt en hel del färdig julmat att köpa. Trots att jag är motståndare mot alla tillsatser som finns i färdigmaten så anser jag att vissa rätter äts så lite av under julen att det inte spelar nån roll.

Trots det intar alltså julpaniken scenen sista veckorna före jul men skillnaden mellan nu och då är att jag håller den i schack. Jag tillåter mig inte att fara runt som en skållad råtta för att få allt tip top, jag är fräck nog att tro att familjen älskar mig om än inte allt är genomstädat. För att råda bot på den värsta paniken tar jag fram garn och stickor och stickar lite tomtar. En lisa för själen och en glädje för de som har turen att få en liten tomte i julklapp. Det är i alla fall ingen som blivit besviken….än:)