Tårar och blod

På väven sitter en man med armarna fyllda med sår. Sår han rispat när ångest blivit omöjlig att hantera. Ångest som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte är särskilt väl rustade att hantera. Nu sitter han i en liten väntcell hos Tingsrätten och väntar på ytterligare en häktningsförhandling. Golvet är symboliskt fyllt med mannens blod och förtvivlan. En vänlig person från TPT har hämtat en platsmugg med kaffe. Beslutet blev två veckor till. Det var något med lång handläggningstid på SKL, är allt han minns att de sa, när jag frågar hur det gick.

Just nu i ateljén håller jag på med en serie vävar som berör situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter dem i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiell nivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever i svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv. För många av dem slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan de blev häktade. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter.

Vad jag vet, är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan.