Tid och otid

Jag jobbar hårt på att minska den del av min lediga tid jag lägger på att sitta framför datorn (lite kontraproduktivt att hoppa på en bloggvecka så här då, men det kan inte hjälpas…). Målet är att förstås att istället ägna mig åt lite vederkvickande hantverk. Det går väl sådär. Jag har gått och blivit otålig, tålamodet tryter. Jag vill se resultat med en gång och bli färdig. Och det är inte nödvändigtvis rätt väg att gå när det handlar om praktiska kunskaper och handlag, särskilt inte när man försöker lära sig något nytt.

Igår kväll satte jag mig med min slända och spann istället för att slösurfa och kolla Facebook. Det blev en hel del spunnet, men jag var frustrerad över att tråden blev ojämn hela tiden. Ändå vet jag ju så väl det handlar om övning, att kontrollen över tråden kommer med tiden och jag har helt enkelt inte spunnit tillräckligt ofta för att bli så bra som jag vill vara. Men jag blev ändå irriterad.

När jag har håller kurser i tvåändsstickning – en stickteknik som är lite tvärtom mot hur folk vanligtvis lärt sig sticka – är det nästan alltid ett par deltagare som är redo att ge upp efter 10 minuter. Då brukar jag säga något beskäftigt i stil med att de ska ge det tid. Nästan ingen lär sig något nytt efter bara några försök och praktiska färdigheter kräver övning. Man behöver inte producera något med en gång – det är lärandet som är målet. Jamen, tjena. Hur var det nu med mitt spinnande? Min korviga övningstråd fick mig att vilja kasta sländeländet i väggen.

Varken spinning eller tvåändsstickning är svårt – när man väl kan det. Svårigheten är att hålla ut, att acceptera den tid som krävs för att kunna behärska en ny teknik. Att tillåta sig själv att spinna en usel tråd eller sticka en ful provlapp ibland är nog en rätt nyttig övning i vårt resultatinriktade samhälle. Så jag fortsätter med sländan imorgon. Snart borde jag ha tillräckligt med tråd för att tota ihop en ful provlapp också… Total seger!!!