Mera Estland
Tillbaka till Estland och Anu Rauds museum som jag skrev om i förrförra inlägget. Mängden av textilier hon har samlat på sig är överväldigande! På övervåningen fanns det stora träkistor, alla till bredden fyllda med handstickade strumpor och vantar, vävda band och tyger, broderier… En packe med knälånga strumpor kom från ön Kihnu. På håll såg de alla likadana ut. Men så tittade man närmre och upptäckte små skillnader här och var i mönstren. ”Det går att hitta två stycken likadana strumpor från Kihnu”, sa Anu. ”Men aldrig tre.”
Teckningen av Kihnu-strumpan har en av Anus studenter gjort. Att teckna av de gamla textilierna och mönstren är en del i undervisningen – först när man känner det gamla väl blir det användbart som inspiration till nya saker.
Anu visade oss några av sina egna verk också och det här var min favorit, stick- och vantfanatiker som jag är.
Heimtali muuseum är numera överlåtet till Estlands Nationalmuseum, men Anu vill att åtminstone delar av hennes samlingar även i fortsättning ska vara tillgängliga så att folk faktiskt får ta i textilierna och uppleva dem utan vita museivantar på händerna. Och jag håller verkligen med, trots att jag själv är museitomte. Att bevara något är inte alltid detsamma som att stänga in det i mörker bakom glas och ram, som ofta är fallet på museer. Saker kan också bevaras genom att de brukas, visas, ger inspiration till nytt skapande. Det sliter visserligen mer på förmålet i fråga, men i gengäld bevaras det i folks medvetande istället, i de nya tankar och föremål som skapas utifrån det gamla.