Tillbaka till Estland och Anu Rauds museum som jag skrev om i förrförra inlägget. Mängden av textilier hon har samlat på sig är överväldigande! På övervåningen fanns det stora träkistor, alla till bredden fyllda med handstickade strumpor och vantar, vävda band och tyger, broderier… En packe med knälånga strumpor kom från ön Kihnu. På håll såg de alla likadana ut. Men så tittade man närmre och upptäckte små skillnader här och var i mönstren. ”Det går att hitta två stycken likadana strumpor från Kihnu”, sa Anu. ”Men aldrig tre.”

Strumpor från Kihnu

Teckningen av Kihnu-strumpan har en av Anus studenter gjort. Att teckna av de gamla textilierna och mönstren är en del i undervisningen – först när man känner det gamla väl blir det användbart som inspiration till nya saker.

Anu visade oss några av sina egna verk också och det här var min favorit, stick- och vantfanatiker som jag är.

Anu Raud med en av sina vävar, en fågel ihopsatt av fingervantar

Heimtali muuseum är numera överlåtet till Estlands Nationalmuseum, men Anu vill att åtminstone delar av hennes samlingar även i fortsättning ska vara tillgängliga så att folk faktiskt får ta i textilierna och uppleva dem utan vita museivantar på händerna. Och jag håller verkligen med, trots att jag själv är museitomte. Att bevara något är inte alltid detsamma som att stänga in det i mörker bakom glas och ram, som ofta är fallet på museer. Saker kan också bevaras genom att de brukas, visas, ger inspiration till nytt skapande. Det sliter visserligen mer på förmålet i fråga, men i gengäld bevaras det i folks medvetande istället, i de nya tankar och föremål som skapas utifrån det gamla.

Jag jobbar hårt på att minska den del av min lediga tid jag lägger på att sitta framför datorn (lite kontraproduktivt att hoppa på en bloggvecka så här då, men det kan inte hjälpas…). Målet är att förstås att istället ägna mig åt lite vederkvickande hantverk. Det går väl sådär. Jag har gått och blivit otålig, tålamodet tryter. Jag vill se resultat med en gång och bli färdig. Och det är inte nödvändigtvis rätt väg att gå när det handlar om praktiska kunskaper och handlag, särskilt inte när man försöker lära sig något nytt.

Igår kväll satte jag mig med min slända och spann istället för att slösurfa och kolla Facebook. Det blev en hel del spunnet, men jag var frustrerad över att tråden blev ojämn hela tiden. Ändå vet jag ju så väl det handlar om övning, att kontrollen över tråden kommer med tiden och jag har helt enkelt inte spunnit tillräckligt ofta för att bli så bra som jag vill vara. Men jag blev ändå irriterad.

När jag har håller kurser i tvåändsstickning – en stickteknik som är lite tvärtom mot hur folk vanligtvis lärt sig sticka – är det nästan alltid ett par deltagare som är redo att ge upp efter 10 minuter. Då brukar jag säga något beskäftigt i stil med att de ska ge det tid. Nästan ingen lär sig något nytt efter bara några försök och praktiska färdigheter kräver övning. Man behöver inte producera något med en gång – det är lärandet som är målet. Jamen, tjena. Hur var det nu med mitt spinnande? Min korviga övningstråd fick mig att vilja kasta sländeländet i väggen.

Varken spinning eller tvåändsstickning är svårt – när man väl kan det. Svårigheten är att hålla ut, att acceptera den tid som krävs för att kunna behärska en ny teknik. Att tillåta sig själv att spinna en usel tråd eller sticka en ful provlapp ibland är nog en rätt nyttig övning i vårt resultatinriktade samhälle. Så jag fortsätter med sländan imorgon. Snart borde jag ha tillräckligt med tråd för att tota ihop en ful provlapp också… Total seger!!!

Amigurumi sprider sin gullighet världen över – små rara virkade (och ibland stickade) ting i japansk tradition. Amigurumi är perfekta småslöjdsprojekt för överblivet garn och de dagar då man inte har lust att göra något stort och tidskrävande. Min favoritamigurumi-designer Anna Hrachovec har en hemsida och blogg – Mochimochiland – där hon både visar sina senaste verk och säljer mönster. Ta en titt, bli inspirerad och missa för allt i världen inte hennes fantastiska stickade fabrik som förvandlar pandor till tomtar! Själv massproducerade jag Annas gratismönster ”Bob” förra julen och gav nosiga små varelser till alla och envar.

En stickad Bob vädrar morgonluft

En till Bob blir till

Förra veckan var jag i Estland och i detta sticktraditionens förlovade land hittade jag denna baltisk variant av amigurumi:

Traditionellt mönstrade grisar och fiskar...

...och rävar!

Bakgrunden till dessa djur är att sprida kunskapen om traditionella estniska stickmönster. Textilkonstnären Anu Raud har samlat på estnisk textil i hela sitt liv och i en gammal skola utanför Viljandi har hon skapet ett eget museum, Heimtali muuseum. Hon använder sina samlingar för att lära ut traditionellt estniskt hantverk och formgivning, men det där att sitta och sticka två likadana vantar med löjligt tunt garn kan väcka ett visst motstånd… Istället låter hon sina studenter börja med att sticka en enkel tub full av mönster och göra ett charmigt djur av den – amigurumi på estniska!

De gula och orange rävarna har en lite speciell historia. På en av de estniska öarna använde man sig av andra färger än i övriga landet; man stickade i signalgult och skrikorange. Det föll sig nämligen så att minor flöt iland på ön efter Andra Världskriget och de innehöll otrevliga kemikalier – som dock fungerade utmärkt till att färga garn i starka gula nyanser!

Peace, love and…knitting!