Om blommor och formmassa.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.