Ansikte.

Jag hade en ateljé för något år sedan. När jag skulle flyttade in i den körde min far en massa lådor med verktyg, material och saker jag tidigare gjort till källarvåningen där jag höll till. I en utav lådorna fanns någonting fantastiskt. Det var en låda med en salig blandning av olika projekt som aldrig blivit slutförda, några gjutformar, några kvarlämningar från när jag var på en plastkurs och mitt bland allt detta låg ett ansikte av gipsbindor.

Ni vet, sånt där man gjorde när man var barn. Man smorde in ansiktet med matolja eller vaselin och lade gipsbindor över. En enkel men oftast ack så fin avgjutning. En sådan hittade jag i lådan, av mig själv som cirka 10-åring. Jag blev otroligt fascinerad. Det kändes lite som den gången jag – nä, vänta, det får bli ett senare blogginlägg om den historien, för den är värd att berättas.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stock av gipsmasken, dvs smorde in den men släppmedel och fyllde den med gips så att jag senare kunde göra en silikonform av den. Och jag gjorde många avgjutningar i diverse material, bland annat gips, sand och paraffin. Jag testade avgjutningarna framför mitt vuxna ansikte och försökte förstå vad som hade förändrats. Detta lilla vackra ansikte, kritvitt gjort i gips utan särskilt utpräglade ögonlock, förmodligen för att det var det sista som lades igen med gipsbinda eftersom jag tyckte att det var lite läskigt. Lite konstiga näsborrar eftersom jag behövde kunna andas genom näsan medan gipset torkade. Men på något sätt kunde jag känna att det var mitt, vissa drag stämde och jag kunde känna igen min haka och mina läppar.

Något år tidigare hade jag, under en animationskurs jag gick när jag var elev på Umeå Konstskola, gjort en leranimation med mitt ansikte. Och under den animationen kunde jag aldrig relatera till den lerklump, som faktiskt var en rätt perfekt avgjutning av just mitt ansikte, som mitt. Jag hade köpt lösögonfransar för att enkelt kunna göra blinkningar i filmen, och dom var på något sätt för små så mina ögon blev minimala – nog för att jag inte precis har stora råddjursögon till att börja med – men jag har alltid skyllt på det. Att det var därför jag inte kunde relatera, förstå att det faktiskt var mitt ansikte. Tills nu, när jag faktiskt börjat fundera över om det verkligen är därför, eller helt enkelt för att jag faktiskt inte riktigt känner mitt eget ansikte.

Jag hade ett riktigt roligt samtal om just ansikten och åldrande för inte alls så länge sedan. Jag vet att samtalet skedde under en betongkurs på gjuteriet och att samtalet började i min silikonform av mitt 10-åriga jag som jag hade med till kursen för att testa olika betongblandningar i. Jag minns att det var ett otroligt roligt och intressant samtal, men jag minns tyvärr inte med vem jag samtalade med. Jag tror att vi pratade om skillnaden som sakta blir när man blir äldre och någonstans kom samtalet in på att jag, som fortfarande är någorlunda ung, borde göra avgjutningar av mitt ansikte lite nu och då. Och den tanken har funnits i mitt huvud sedan dess, och egentligen ända sedan jag hittade gipsbindeavgjutningen av mitt ansikte som 10-åring.

Tänk er lång vägg i ett stort avlångt rum. Vitmålade väggar och ljusgrått golv. Avgjutningarna sitter på väggen i en rad, tätt inpå varandra varandra, de yngre åt vänster och de äldre åt höger. När man tittar på två som sitter bredvid varandra ser man knappt någon skillnad, det är inte för än man rört sig några meter åt höger och fortfarande har det ansikte man just studerat på näthinnan som man ser någon skillnad. Sakta sakta förändras små delar, tyngdkraften, solen, kylan och år av leenden, skratt, sorg och liv tar ut sin rätt.

Jag kan se mig själv gå där, dra baksidan av mina fingrar över alla dessa pannor, näsor och stängda ögonlock. Börja från ungdomen och sakta röra mig framåt. Känna hur rynkorna utvecklas, hur ansiktet förändras. Några utav avgjutningarna är trasiga. Någon gång under resan har dom fallit i golvet, tappat sin näsa eller blivit kantstötta. Några har jag försökt laga, limmat ihop, men sprickorna syns fortfarande. Vissa har helt försvunnit, kanske tappats bort under en flytt eller helt enkelt gått sönder i så många delar att det inte fanns något hopp om räddning – dom lämnar en lucka. En påminnelse om att dom en gång funnits, men gått förlorade. Dom nyaste, där ansiktet är som äldst, är helare och mindre nötta av tidens gång. Fast det beror förstås på hur man ser det.

Jag kan se mig springa där, fram och tillbaka – fram och tillbaka. Släpa mina händer över gipset, känna det där välbekanta materialet mot mina fingrar, det där välbekanta ansiktet med sina särskilda former och egenheter. Av någon anledning ser jag mig själv springandes, bland dessa avgjutningarna av mitt ansiktes åldrande, som ung.

Om jag känner mig friskare tänkte jag påbörja min resa mot åldrandet i morgon. Jag skriver igen då.