Efterarbete och någonting bekant.

Brons är ett av mina absoluta favoritmaterial. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men det är någonting ytterst speciellt med det. En oändlighet, en hårdhet, en fast skörhet. Någonting med idén om att när jag är död och begraven så kan bronset fortfarande finnas kvar, kanske. Och möjligtvis framförallt hantverket. Att få sitta där och hugga bort små luftbubblor som blivit till i formmassan. Sakta fixa till ytan så att man kan stryka händerna över den utan att fastna. När jag gick svetsutbildningen förra året åkte jag upp till Luleå på min praktik för att lära mig svetsa i brons (Tack M och S!). Jag fick lära mig massor om brons under den månaden, men det som jag faktiskt tyckte var roligast, förutom att svetsa, var ciseleringen. Att få göra ytan fri från det knotter gjutningen kan medföra, att få försöka trolla bort ingöt och luftkanaler. Att det tog en sådan tid att faktiskt, då jag aldrig gjort det förut, få allt att försvinna. Sitta där i timmar tills handleden började kännas utnött av alla hammarslag.

Jag är fullt medveten om att jag måste lära mig av med det, att ta en sådan otrolig tid på mig. Lära mig tricken som gör att det går fort och inte är lika tidskrävande, hitta de rätta verktygen. Men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt skönt, nästan meditativt, att sitta i timmar och hacka bort små loppor från en bronsyta, allt gjutskägg. Sakta ciselera bort allt som stör ens fingrar när dom rör sig över bronset.

Vi pratade om det idag faktiskt, hur skönt det kan vara att sitta med en huggmejsel och en hammare. För det var det vi började på under förmiddagen, efterarbetet. Svetsade igen några hål, fortsatte med att försöka få ut formmassan i dom formar som haft kärnor, drog ut kärnspikar och ciselerade. Någon ny vax gjordes, för relativt snart är det dags att köra igång en ny ugn. Jenny kom förbi och öppnade sina formar och som roligt är hade hennes bronser blivit jättebra, särskilt hennes minsta objekt. En i princip helt perfekt gjutning. Jag passade på att fixa till en av blommorna, om än att den ännu inte är helt färdig då vi inte hade alla verktyg vi behövde. Och eftersom jag vill testa lite olika patineringar så saknar blomman även en sådan.

Nu till något helt fantastiskt. Den där historien jag lovade tidigare i veckan. Jag ska ta er tillbaka till en resa upp till Norrlands inland, till en liten by där min mormor växte upp. Jag var cirka 16 år när vi åkte iväg på en liten resa, jag, mina föräldrar och E, en vän till oss alla tre. Vi bodde i ett vandrarhem inhyst i en gammalt hus som en gång i tiden hade varit ett barnhem. Bara om huset hade jag kunnat berätta massvis, men jag lämnar det och fortsätter från den dagen då vi skulle åka tillbaka hem igen. Innan vi skulle fara iväg med bilen tillbaka till vad jag då säkert skulle ha beskrivit som civilisationen så tyckte min mamma att vi skulle gå och titta i det bruksmuseum som fanns mitt i byn. En rätt liten stuga, två rum om jag inte missminner mig. Jag och E gick dit medan mina föräldrar packade ihop det sista i rummen där vi hade bott i. Inne i bruksmuseumet fanns det massor med föremål och väggarna i huset var klädda med tidningspapper. Vi hade gått runt där inne i någon minut när min blick plötsligt drogs mot en plats under ett fönsterbräde. Jag vet fortfarande inte varför eller hur – men det var någonting som drog i mig, någonting som jag kände igen där under fönstret. Jag gick närmare och böjde mig lätt nedåt för att komma närmare, och i samma stund som jag kunde se ordentligt vad det var jag tidigare reagerat på, kunde jag knappt tro mina ögon. Där, mitt ute i den liten by där min mormor växt upp, rätt långt från någon större stad och desto längre från den stad vid Norrlandskusten där jag föddes, där satt min födelseannons uppklistrad på väggen, alldeles under ett fönster. Mitt bland detta virrvarr av tidningsartiklar, bilder och korta tomrum drogs jag mot någonting jag hade sett i ögonvrån, någonting bekant.

En sådan sak händer nog bara en gång i ens liv.

Och här avslutar jag min bloggvecka. Det har varit riktigt roligt att få skriva här på kravallslöjdsbloggen. Ta hand om er allihopa!