Ibland möter jag henne, men aldrig att hon berättar, vad hon har därinne, där innanför.

Jag fyllde mig själv med tankar om instängdhet. Tills döden kom och knackade på, och vägrade gå sin väg. Den kom med en påminnelse av att allt är bräckligt och att inga burar i världen kan rädda oss från det vi fruktar. Då väcktes berättelsen om en kvinna och hennes skåp. Kvinnan tog mig med på en lång resa, som slutade på ett sätt som jag aldrig kunnat ana.

… och skuggorna som tar över skåpet inifrån, lämnar även skuggor i min vardag. Och stänger jag dörrarna och vrider om nyckeln, så ser jag det inte. Men aldrig att jag kan glömma.