Jag har alltid tyckt om att jobba med händerna i alla tänkbara tekniker och skulle inte kunna tänk mig ett liv utan det och sedan 2007 är det också mitt jobb. Världens bästa! -Och i veckan ska jag berätta lite om vad jag gör här på Kravallslöjd.

Jag älskar att skapa och blir väldigt rastlös om jag inte kan göra det, har haft problem med ryggen sedan innan jul och varit tvungen att ta det lugnt med handarbetandet vilket är så frustrerande, men det känns bättre nu så jag kan göra lite grand i alla fall bara jag inte anstränger mig för mycket.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av alla slags växter och djur och började tälja i trä redan när jag var ganska liten.

sorgmantel

Tillslut började mina försök mer och mer likna hur jag ville att det skulle se ut och det var då jag började snida fåglar, fjärilar och andra insekter. Jag snidar för det mesta i al som kommer från min familjs egna varsamt skötta skog (inga kalhyggen!).

stenknäcken

Och sedan försöker jag måla dem så naturtroget som möjligt. Just nu håller jag på och målar en stenknäck men jag har ett litet lager med fåglar som väntar på att målas.

Helst skulle jag vilja behålla alla fåglar själv och fylla hela lägenheten med dem men jag behöver tyvärr pengarna. -Är det något man blir rik på som konsthantverkare så är det antagligen glädje, inte pengar. 

När folk får veta vad jag jobbar med så frågar de nästan alltid: ”Men kan du leva på det då?”

Vilket blir rätt så tjatigt efter första 5-6 gångerna. Hur många andra yrkesgrupper känns det okej att fråga det? Ibland skulle jag ha lust att svara: ”Jaså, du är sjuksköterska/personlig assistent/ truckförare, kan du leva på det då?

Men jag är alldeles för snäll och säger någonting om om att jag blir ju inte rik precis men det går ju om man snålar och det är ju så roligt. 

Jag skulle ju också ha skrivit om hur impad jag är av sameslöjden, plockat fram de roligaste citaten ur boken Tälja med kniv och yxa av Wille Sundqvist och berättat om de där möbelplanerna jag har. Den som ändå är nyfiken får säkert chansen att läsa om det på min vanliga slöjdblogg.

Jag har inte skurit i trä den här helgen, en annan hobby fick ta över. I går kväll åkte jag nämligen med ett par polare till de djupa skogarna i norra Uppland för att försöka höra ugglor. Det blev en riktigt bra utdelning, första stoppet bjöd på sparvuggla och sen fortsatte flytet med både kattuggla och slaguggla. Lite magi att höra deras hoande och pipande en stjärnklar kväll. I dag har jag halkat in på jobbet och sitter och tittar ut över Sergels torg. Gråtrut, fiskmås, tamduva och kaja flyger runt därnere, i höstas såg jag faktiskt en havsörn glida förbi förnstret.

Slöjdandet får ju lite mer konkurrens under våren, men fågelskådande och golfspel kommer inte att ta all tid. Närmast ska jag ge mig på en björkvril som jag har liggande i vardagsrummet. Det är lustigt det där, vissa träbitar vet man exakt vad man ska göra med, andra behöver man närma sig försiktigt under lång tid för att förstå sig på. Det här är en sån.

Björkvril som nog har nåt stort i sig.

Skedar och slevar är roliga att göra. De går att göra väldigt enkla, men de kan också förfinas en massa. De finaste träslevarna jag sett är de gamla, de som överlevde och i dag ligger på nåt museum. Deras form är fulländad, materialet har utnyttjats till hundra procent för att både skapa skönhet och slitstyrka.

Skedbladets botten ska helst vara lite välvt och följa träts fiber. För att få till det måste man utgå från ett böjt ämne. Bladets bakre vägg måste göras lite tjockare eftersom man där skär av fibrerna och gör virket svagare. Skaftets nedre del måste klara belastning i höjdled, men kan vara rätt smalt i sidled. Övre delen kan vara tunnare och bredare, toppen ska helst göras lite grövre.

Tittar man på de gamla slevarna och skedarna ser de ut precis så, en form utarbetad efter dagligt användande av prylarna. Dagens fabriksgjorda skedar och slevar i metall eller plast bygger exakt på formen som slöjdarna förr kom fram till av praktisk erfarenhet.

Nånstans här ligger träslöjdandets själ, tycker jag. I skedens och slevens strävan efter funktion och skönhet.

Här har jag börjat yxa till formen lite
grovt på huggkubben ute på balkongen.
Sen gick jag på med kniv och skedkniv.

Åsen är ganska markant, jag ville testa det.
Annars kan man ta ner den lite till.

En polare ska få sleven, han beställde den för bra
precis två år sedan men jag har liksom skitit i det.
Tills nu. Han ska få den i dag.

NK:s snygga björkskyltning.

Gick förbi NK:s skyltfönster på Hamngatan under lunchen, de brukar alltid vara fantastiskt fina. I dag blev jag extra sprallig, två av dem var fyllda med björkar. De stora figurerna var klädda i lite nya grejer av Hedi Slimane, men roligast var att de var gjorda helt i björk. Snidade ansikten infogade i ett urtäljt hål i stammen, grenar till armar. Ja, snyggt.

Lunchen åt jag på Riche, ett säkert ställe om man vill käka gott. Det blev isterband från Vaggeryd med stuvad potatis för mig. Helt kanon. Brödkorgen var som vanligt fyllt med gott surdegsbröd, enda minuset är att de kör med enkla smörknivar. Förvisso i trä, men bara raskt utsågade ur tunna plankor.

Det är från restaurangen Riche vi har fått
benämningen pain riche. Tore Wretman
som drev restaurangen tidigare hämtade
mycket av sin inspiration från Frankrike,
bland annat baguetten som hos honom fick
heta Riche-bröd: pain Riche.

Ett sätt att göra smörknivar är att ha arbetsrocken
över benen och låta spånen hamna i den. Det ni.

Det är klart att jag borde ha en verkstad och hålla till i. Ibland blir det lite väl mycket spån och verktyg på ställen det inte borde vara sånt på. I en verkstad skulle jag också kunna göra lite större grejer. Jättesmörknivar skulle det väl bli…

Samtidigt trivs jag med att halvligga i soffan och tälja medan tv:n eller radion är på. En aktivitet i samma liga som korsordslösning, chipsätning eller annat man kan göra medan man egentligen bara sitter. Det blir en väldigt organiskt slöjd också när man inte kan spänna fast ämnet eller använda stora verktyg. Med bara en kniv i handen är man nära varje process, och med fingrarna som känselspröt känner man små ojämnheter och asymmetrier.

Jag har en snickarbänk också, stående på balkongen. Perfekt från och med nu och fram till november, inte lika bra på vintern. Jag har funderat på att ha den i vardagsrummet, men det vore kanske att dra det lite för långt. Eftersom jag är väldigt lat så tror jag att spån, slipdamm och verktyg skulle ta över totalt.

Täljer jag ut mot golvet samlas spånen
i ett lakan i stället.

Spånen sparar jag i påsar och har för
att  långsamtorka färskt virke som
jag har börjat skära i.

Kniv med skaft av vanlig björk, fyra lager
näver, tre lager ölburk och renhorn.

Jag har dragit mig för att göra knivar. Kanske beroende på att det finns så jäkla många duktiga knivslöjdare, den fåran är liksom utredd, kanske skulle det inte finnas nåt nytt att tillföra där. Sen minns jag också kniven jag gjorde i slöjden, i åttan kan det ha varit, den blev inte helt hundra.

Men så skaffade jag ett par blad ändå. Det var i höstas, och sen dess har de legat i en låda. I fredags tog jag fram dem, det lite mindre bladet skulle bli en ny slöjdkniv. Jag tog en bit av en björkstam, några näverbitar och sågade till en bit av ett renhorn. Nån slags metall har jag sett att knivslöjdarna använder som mellanlägg också, så jag klippte till några bitar ur en ölburk. Borrade hål för tången, filade, passade in bladet och limmade ihop allt med epoxy.

Dagen efter var det bara att börja forma. Jag täljde fram formen på skaftet med kniv och raspade hornbiten så att den skulle passa in. Rätt vad det var så var den klar. Det var lite kul att upptäcka att svårighetsgraden ligger på smörknivsnivå. Det är klart att det går att komplicera allt – göra runda fogar, arbeta med andra material, pynta med samiska snitt – men på det stora hela var det rätt enkelt. Formen är ganska given, och storleken på skaftet gör det snabbt att putsa färdigt. Jag tänker mig att den stora utmaningen med knivar är att göra slidan, ska testa det också nån gång.

Typisk gäralauspinne, en skruvad topp
på en vandringsstav.

Jag fick som tur är chansen att lära mig lite jämtländska när jag var liten, en del ord och uttryck slår ut de svenska motsvarigheterna i fråga om träffsäkerhet hur enkelt som helst. Nu kom jag att tänka på ordet gäralauspinn. Gäralaus kan översättas med sysslolös, pinn är förstås en pinne.
Förr var man säkert inte lika sysslolösa som vi är i dag, arbetslöshet var ju inte så vanlig i ett samhälle där folk hade ett eget litet jordbruk och en liten skog att ta hand om varje dag. Den sysslolöshet som gömmer sig i ordet gäralauspinn är matrasterna under arbetsdagen och timmarna mellan solnedgång och sömn efter jobbet.
När kaffet var uppdrucket och det ändå återstod några minuter innan arbetet skulle tas upp på nytt, tog man fram den kniv som man hade hängande vid bältet och började skära i nån pinne man hade hittat. Det kunde nog bli både det ena och det andra – någon kanske såg till att göra sig en enkel sked, andra kanske bara täljde helt förutsättningslöst, gav sin pinne nya former och mönster. Säkert finns inte många av de där alstren kvar, troligen petade man in dem i elden när det var dags att jobba igen.
Jag gillar den typen av slöjdande, det som sker i förbifarten. Framför tv:n eller radion, inget annat verktyg än kniven. Det är lite som att lösa korsord tänker jag, men här är vinsten inte en trisslott eller en kaffebryggare, utan en sked, smörkniv eller en mönstrad pinne som om inte annat ger nästa brasa lite liv.

Två söndagssmörknivar, gjorda i tv-soffan.
Den övre av en, den undre av ek. De är alltså
gjorde på en söndag, under tiden man väntar
på att det ska bli måndag och tv:n är på.