strumpboudoir och socktoberfest

Snart är det nästan slut på oktober också. Tiden bara irrar iväg. Oktober är för tyskarna lika med oktoberfest då man frossar i rökta korvar, surkål och grumligt öl samtidigt som man sjunger trevliga visor tills halsen ömmar. Jag är inte tysk, jag är stickare.
I en stickares värld innebär oktober socktoberfest. Då samlas vi i grupp och stickar en hel massa strumpor till knogarna ömmar. Och jag är faktiskt klar med ett par just precis nu, och ni har sådan tur att ni blir först att kika på eddys I love sushi-socks. Det är inte dumt det mina vänner:

Jag kallar dem sushisockar eftersom jag tycker att mönstret påminner om sådana där laxpålägg man har på sin nigiri, men egentligen heter mönstret pomatomus och är designat av sockgurun Cookie A. Om man är medlem på det massiva stickforumtet ravelry finns mönstret att hämta här.

Att fota sina stickade alster på ett hyggligt sätt tycker jag är a och o om man vill inspirera andra till nya stickeriidéer. När jag visade upp dessa sushisocksbilder för ett par vänner så tyckte de att jag skulle knäcka extra som strumpboudoirfotograf. Tack och bock, jag känner såhär spontant att strumpboudoir är en ganska bortglömd fotokategori som gärna skulle kunna få lite mer medial uppmärksamhet. Och smaka på ordet bara. Strumpboudoir… Underbart eller hur?

och garnet då? Jo, ända sedan jag upptäckte detta fantastiska sushimönster så visste jag att jag ville sticka dem illrosa. Jag sågmig själv studsa runt i vita strumpebyxor med lite spets och sushisockarna uppdragna långt upp på vaderna. Så jag började leta efter rosa sockgarn. Jag letade i Göteborg. I många butiker i Göteborg. Jag letade i alla butiker i Göteborg. Lillaanna letade i Mariestad. Lillaanna letade i Skåne. Jag åkte till Mexico och letade i mången butik, fortfarande inget illrosa sockgarn. Ja, jag åkte till och med till Las Vegas (visserligen i ett annat ärende) men ändå. Jag åkte till och med till Las Vegas för att leta efter detta förbannade sockgarnet som vägrade behaga dyka upp någonstans alls. Resultatlöst! Så då gav jag upp. Jag färgade eget skrikrosa sockgarn hemma i Lillaannas kök och det har jag inte ångrat en sekund. Det blev helt perfekt rosa och lite sådär skönt självmelerande eftersom garnet drog åt sig olika mycket färg på olika ställen. Slutsats?  I love yarn!

Jamen vetni hörrni. Det här var allt för nu. För nu ska jag packa väskan, tömma kaffekoppen och kila iväg i ett helt annat ärende. Men vi hörs ju när jag är tillbaka igen.
Högaktningsfullt, eddy