Jag vill också kunna!

Det går inte en dag utan att jag önskar att jag kunde, sticka (mer än räta maskor & ibland oftast av misstag en avig…) brodera vackra stygn efter varandra, små knutar & annat, väva på en vävstol & förstå hur allt hänger ihop, snida, smida…jag är en sån som gör hellre än bra för det mesta. Men jag gör, det gör mig inte till en slöjdare men väl till en njutare bland alla.

 

Men jag önskar så att jag kunde slöjda, sådär på riktigt. Ni vet, jämna fina maskor stickade efter varandra. Jag vet inte vad broderistygnen heter, vävsätten eller stickningsvariationerna. Det gör att jag lever i ett utanförskap när jag träffar slöjdare & jag känner mig lite obildad, inte den bästa känslan om man vill lära sig.

 

Jag har vävt, på en lampskärm & stickat på en…inga vackra jämna maskor utan håligt & slappt i kombination med hård & stramt. När jag har läst textila kurser så har jag alltid träffat fantastiskt kunniga kvinnor som kunnat väva, brodera, virka, sy & sticka. De kan allt om garner, stygn, material & hur man gör. De slänger sig hemvant med termer & människor om allt möjligt textilt hantverk & jag tror jag är i främmande land. Det gemensamma vi har är ändå kärleken till skapandet & till det textila, jag känner att jag har år att ta igen. Nåväl, jag stickar vidare, nu senast råkade jag sticka en poncho, typ, men det var roligt, jag löste hur jag ska ta mig runt på rundstickor, inget Mount Everest direkt men en utmaning så god som någon i min lilla värld!