Söndag, höstlikt ute & jag sitter inne & kurar med en kopp te. Jag har ett stort träd precis utanför fönstret, jag följer alla årstiders skiftningar via det trädet. Snötyngda grenar alldeles för sällan, späd vårgrönska, fyllig sommargrönt som nu börjar skifta i rött, gult & orange. Naturen är en sån fantastisk energikick men jag kan få samma energi när jag fastnar i nåt pyssel. Det finns tillfällen när tid, rum, hunger, trötthet inte existerar, bara jag & materialet. Det där flödet som dyker upp ibland när pysselrummet är i kaos med trådar i olika projekt överallt. Jag städar oftast innan jag drar igång, det är precis som om jag måste sortera inköp tillsammans med allt gammalt & en del fått för att få nya impulser till projekt. Idag har jag förutom promenaden med en god vän, fått en finfin temugg som jag invigt. Den är från Gotland & i glasyren finns det 2 symaskiner, en sida syr raksöm & den andra sicksack!

Jag dricker te, sorterar tidningar & planerar för framtida projekt. Det känns bra, jag är på väg, hösten är här & jag har lovat mig själv att bli lite modigare. Ta en kopp te du också, njut hösten, färgerna & våga, du kan!

Igår pysslade jag med en vän jag inte träffat på länge. Hon önskade sig att vi skulle göra lite smycken. Jag packade med mig pärlor, lite annat smått & gott & satte mig på tåget.

Vilken fantastiskt skön avkoppling det är ändå & vilket bra sätt att dela sin tid. Långa stunder satt vi tysta, plockade bland pärlorna & funderade över kombinationer. Ändå kändes det som att vi hela tiden förde ett förtroligt & nära samtal om stort & smått.

Jag kommer att vilja göra så här fler gånger med mina vänner, sitta & vara med pärlor & tänger utan att det måste bli något. Tystnaden talar sitt tydliga språk. Kanske vet man att en vän är nära på riktigt när man kan dela tystnaden & stilla stunder.

Min tacksamhet riktar sig idag inte bara till mina nära fina vänner utan också till alla gamla halsband som jag slaktat för att skapa mitt fina pärlförråd, att delad glädje är dubbel glädje blev så tydligt där i tystnaden på var sida om köksbordet.

Det går inte en dag utan att jag önskar att jag kunde, sticka (mer än räta maskor & ibland oftast av misstag en avig…) brodera vackra stygn efter varandra, små knutar & annat, väva på en vävstol & förstå hur allt hänger ihop, snida, smida…jag är en sån som gör hellre än bra för det mesta. Men jag gör, det gör mig inte till en slöjdare men väl till en njutare bland alla.

Men jag önskar så att jag kunde slöjda, sådär på riktigt. Ni vet, jämna fina maskor stickade efter varandra. Jag vet inte vad broderistygnen heter, vävsätten eller stickningsvariationerna. Det gör att jag lever i ett utanförskap när jag träffar slöjdare & jag känner mig lite obildad, inte den bästa känslan om man vill lära sig.

Jag har vävt, på en lampskärm & stickat på en…inga vackra jämna maskor utan håligt & slappt i kombination med hård & stramt. När jag har läst textila kurser så har jag alltid träffat fantastiskt kunniga kvinnor som kunnat väva, brodera, virka, sy & sticka. De kan allt om garner, stygn, material & hur man gör. De slänger sig hemvant med termer & människor om allt möjligt textilt hantverk & jag tror jag är i främmande land. Det gemensamma vi har är ändå kärleken till skapandet & till det textila, jag känner att jag har år att ta igen. Nåväl, jag stickar vidare, nu senast råkade jag sticka en poncho, typ, men det var roligt, jag löste hur jag ska ta mig runt på rundstickor, inget Mount Everest direkt men en utmaning så god som någon i min lilla värld!

Härom veckan lämnade jag in saker till en jurybedömd salong på länsmuseet i Östergötland. Man kunde antingen lämna till konstjuryn eller till hantverk/slöjd/konsthantverksjuryn. Jag hade med mig 2 lampor, en vävd & en stickad samt en tavla, ett litet enkelt kollage. Givetvis ville jag lämna tavlan till konstjuryn & lamporna till slöjdjuryn men det fick man egentligen inte. Nu visste varken jag eller hon som tog emot mina saker detta så jag slank liksom emellan, men det är ändå på något vis talande för önskan att etikettera som vi har. Man vill veta vad man ser & sätta en stämpel, konst, hantverk, konsthantverk, slöjd…En skål, en tavla, ett skåp?

Det är intressant att vi vill dela in tillvaron i antingen eller, jag föredrar både och. Ett inkluderande förhållningssätt istället för ett exkluderande. Ett vi istället för vi mot dem.

Hur det gick för mina saker? Jag blev refuserad med fina prydliga stora R. 3st.

Glädjande nog när jag gick hemåt med mina lampor i ena handen & tavlan i andra så hojtade en kille som satt i en park –Jävligt juste lampa där alltså! Skitsnygg. Tack sa jag det värmer extra idag. Då sa han, – Säger jag att jag tycker den är skitsnygg så är den det, as cool, jag skulle gärna ha den hemma. Någonstans tror jag faktiskt att det är viktigare för mig att killen i parken gillade mina lampor än att de kom med i utställningen. Hans kommentar var enkel, rakt från hjärtat och han såg lampan som den är utan att lägga in konst, hantverk eller någonting annat i den. Kreativitetens kärna kanske, att göra, att bara göra.