”Nejmen, en MODERN spinnrock!”
”Mycket snack och lite verkstad”, så kallas rummet på Liljevalchs konsthall där jag och mina två kollegor slöjdar hela dagarna. Det är ju långt ifrån alla besökare på utställningen som slöjdar själva, men de flesta tycket det är jättekul att prata. Varje dag blir det många historier om mormors spinnrock eller luffarslöjden eller om de gamla virkade dukarna. Och historierna är ju en precis lika viktig del av slöjden som föremålen. Det jag vill säga här är ju att väldigt många människor har ett förhållande till slöjd även om de inte själva slöjdar. Har man pratat om slöjd en stund så har man ändå närmat sig föremålen eller företeelserna. Slöjden har fått ett litet större utrymme och kanske får många en tankeställare med sig hem.
Något som många faktiskt känner igen är spinnrocken som står i ett hörn av verkstan, tillsammans med en stor korg fylld med härlig gotlandsull, ett par kardor, ett härvträ, några sländor och lite till. Utan att överdriva kan jag ju säga att detta är min favorithörna. Så fort spinnrocken går igång blir folk i närheten aningen hypnotiserade av det snurrande hjulet och närmar sig nyfiket. Spinnrocken är väldigt bra på att inleda samtal. De flesta kanske tänker sig att en spinnrock alltid är en gammal knarrig historia av mörkt trä, glansig av generationers ullfett – men icke, där står en sprillans ny skapelse från Holland, en rock av märket Louët. Ljust trä och svart plast, inga svarvade ekrar minsann. Om jag fick en tia varje gång någon utbrast i förvåning ”är det en MODERN spinnrock!?” skulle jag ha dubblat min lön vid det här laget.
Men kanske är det just detta som får folk så intresserade. Något så otidsenligt och mossigt som att handspinna ullgarn kan plötsligt bli modernt och lite häftigt. Ett arbete som få idag behärskar, och som faktiskt ser lite imponerande ut. Många blir kvar länge och sitter och pratar om allt möjligt: om naturmaterial, om hållbarhet, om framtiden, om konsumtionssamhällets kris. Ja, denna lilla oansenliga maskin kan sätta större hjul i rullning i folks tankar. Några börjar snegla på den frestande ullen. ”Vill du karda lite?” kan man smyga in då. ”Jaa, det vore nog spännande!” Och så är man igång. Det är så roligt när både vuxna och barn hugger in, och hur besökarna själva sedan fortsätter att lära varandra när man själv tittar bort. Och det har redan blivit en hel korg full med knasiga härvor som alla möjliga händer har spunnit.
Av dessa härvor har jag börjat virka en sjal. Mest för att korgen inte ska svämma över, och för att det är kul att kunna visa upp någon slags ”slutprodukt”. Då kan jag hålla upp sjalen och peka på ullkorgen och säga ”den här har gått igenom alla steg från nyklippt ull till färdigt plagg”. Allt dessutom inom en radie av ca en och en halv meter. En viss känsla av rikedom och stolthet sprider sig när jag kramar min allra första egenspunna härva av mjukt och fett ullgarn. Det är grejer det!
