smått och stort
Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.
Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.
Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske. Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!
