Jag står på jobbet och plockar upp hobbyknivar, skärunderlägg och taperunners när jag översköljs av känslan Jag måste hem! Jag måste hem och skapa! Känslan smet troligen ut ur munnen på mig också för en kollega tittar skeptiskt på mig och tapen i handen. Går du igång på det där!?

Hemma har jag lite för många projekt på gång – samtidigt. Två ulltavlor, änglar, broscher, ringar samt halvfärdiga mobiler. Det mesta är till en utställning på Ninas Café i Stenungsund på lördag. Mobilerna ska till butiken Bytt & Blandat i Ljungskile. (Någon som vet var jag kan få tag på bra träringar till upphängningen?) Ja, detta ligger framme. Ja, jag har en ovanligt tålmodig man. Ja, detta är en ovanligt kreativ period – till och med för mig.

Men, det jag vill hem och skapa när jag står där på jobbet har inte med pågående projekt att göra. Jag har så många vackra papper liggande hemma sedan rean i somras. Jag vill hem och använda dem, göra kort, eller kanske en lampa, eller en tavla …

Jobbet, det är Panduro Hobby i Göteborg. (I alla fall än så länge. Jag har varit tjänstledig i två år och pluggat webbdesign, men det är en helt annan historia.) Panduro är en slitig men härlig arbetsplats. Vi får höra om människors många olika projekt, en del får vi faktiskt se när de är färdiga och dessutom får vi ge bort idéer. Synnerligen inspirerande!

Att bli inbjuden att gästblogga här faller också under Synnerligen inspirerande! Det ska bli en rolig vecka – det känner jag på mig!

Jag har den stora förmånen att kunna hjälpa till i en garnaffär i Växjö, Umbra, när jag vill och orkar. Under åren har jag gjort ett 20-tal egna mönster i den enklare varianten på sjalar och pulsvärmare(eller muffetisser som det heter på danska). Det blir många intressanta möten. Någon har aldrig stickat förut men har sådan lust att börja. Någon vill ha krävande arbeten, med många färger och flätor på kors och tvärs. Någon kommer med mönster från 60-talet och undrar om vi har garnet. Någon vill ha hjälp och det visar sig att de sytt ihop ärmen med nederdelen av tröjan. Någon har hittat ett mönster på Ravelry som de vill ha hjälp med. Någon vill ha ett garn som de skall sticka en sten av. En man kommer in och vill köpa garn för att sticka en kofta till sin mamma. Det alla har gemensamt är att de vill skapa något, har lust till något och att de sätter högt i kurs det de själva kan tillverka………och det är så roligt att träffa alla dessa människor.

Idag har jag gjort en inventering av virknålsbeståndet och det är mindre kul förstås.

Bilden ovan som halkade in mitt i texten, är vår skyltdocka, i detta fall skulpturen Najaden som står på torget utanför affären.

Jag vaknar tidigt, skall egentligen fylla på färgförådet i håret, men jag vill inte väcka huset. Mannen som gör, att jag har möjlighet att leva som jag gör, lönearbeta ca halvtid och ängna mig åt kreativa saker den andra tiden av mitt liv, är värd allt. Ja om jag skulle beskriva honom lite, han är det absolut snällase och omtänksammaste som finns, han försöker  alltid att skapa harmoni runt sig, att bara vara, och sitta tillsammans, att andas i samma andetag, att  få vara delaktig i vardagen, det är han och han är min käresta. lycka lycka.

Sedan har vi de två coolaste katterna, som är en sådan stor glädje, tänker, vart ute å jobbat kallt och vått, kommer hem, parkar bilen och skall gå ut, DÅ rusar det in en kisse springer upp i famnen tassarna på var sida halsen och gosar med nosen i halsgropen, KÄRLEK, fast man vill inte tänka på att denna nos nyligen vart blodig av åkersork, urk

Men nu var det ju inte detta som var stundens tanke, eller var det det? På tal om att vara i nuet…

Jag tänkte skriva lite om hur fantastisk en lördag morgon kan vara, alltså för att inte störa gick jag ut i trädgården, det är brar några grader över 10 och kl är runt 7, det är dis och lite dimma i ravinen nedanför huset, och jag sitter vid sidan av glasverandan

Det är magiskt, luften är så förtätad att man kan ta på den och det är alldeles tyst, tänk att kunna ha fått ögon som kan se detta. Att förstå hur stort och hur egergigivande det är att få ta del av av allt. Sitter en lång stund och bara tar in.

Sedan tar kreativiteten vid, gör en lite gipsstämpel till min burk, tror att det blir små blommor som mönster på kroppen och på locket har jag redan skulpterat blad och fågel. Leran kommer ifrån österlen, det är två mycket äldre herrar som gräver och bearbetar den, att komma dit är som att kliva in i en annan värld, knappast inget är nyare än 50 tal, ringa dit går inte för de hör inga signaler, hoppas hoppas det får dubbelt liv för de behövs!Kruka och stämpeln blir bra, nu är det engobering som står på tur, hoppas den håller, men naturlera är det extra vanskligt att begjuta den med en våt engob, detta för att minsta lilla gruskorn minskar viskositeten, och krukan är ett minne blott, så skört är det. Som livet…det är inte starkare än den svagaste länken, ha en härligt lördag, le mot någon och leendet kommer tillbaka till dig när du mest behöver det! tjing,  nu skall jag jobba i vårat hantverkskollektiv, Hantverkarna kring kanlen öppet 11-19 alla dagar ett par veckor till, välkommna

Under min vecka som bloggare på kravallslöjd kommer ni få ta del av mina tankar kring det textila hantverket, globala problem som konsumtionshets och miljö, samt olika textila projekt jag jobbar och jobbat med.

Jag vill påstå att jag är något av en novis gällande det första inlägget om dagens globala kriser. Men känslan av att göra något mer än bara skapa vackra ting har växt sig starkare, så det ni kommer att få läsa om är en resa som jag precis har påbörjat. Era tankar, åsikter och tips är oerhört värdefulla och vill ni dela med er får ni gärna skriva till mig direkt eller kommentera här på kravallslöjd om de berörda ämnena. Min e-mail är: emilie.s.k@gmail.com

”Dagens globala utmaningar klimatfrågan, fattigdom, befolkningsökningar, utanförskap och överanvändandet av naturresurser går förstås inte att lösa genom att spela död, springa och slåss”.  Han har rätt Carl Lindeborg när han skriver detta i tidningen Camino (nr 16 April Maj 2010), vi kan inte fly, vi måste ta vårt ansvar och bli ödmjuka och stå ifrån frestelsen att fortsätta äta på nästa generations resurser. Som konstnär inom det textila fältet kan jag inte undgå att jag bidrar till förändringar i miljön och uppmuntrande till konsumtion av prylar men jag gör ett val och det är att försöka producera klimatsmart. När jag skapar vill jag vara medveten om min omgivning och låter mig därför inspireras av böcker, filmer, tidskrifter som berättar om hållbar livsstil. Jag söker och letar en väg där jag kan rättfärdiga min produkter i dagens konsumtionssamhälle och det gör jag genom att skapa nytt av gammalt.

Material finns det ett överflöd av, bara här i Sverige köper vi 24kg textiler per person per år. Vi lever i en tid där vi får höra att tillväxt är bra för samhället, att vi får fler jobb, bättre ekonomi, men vart går gränsen innan planeten vi lever på kollapsar och är det verkligen sant att konsumtion förbättrar människors liv?

Jag skriver inte för att peka finger, jag har själv varit där, kännt det stridande ha behovet efter det där vackra som kanske gör mig lite lyckligare. Men med tiden ju mer påläst jag blivit desto jobbigare känns det att se de nya kläderna och skorna i garderoben som bara väntar på att en dag kanske bli använda. Jag vill göra revolution mot min egen köplust och skapa i syfte att uppmuntra till ett mer klimatsmart sätt att leva. Jag vill göra min del genom att visa att det inte behöver bli följder av ökade resursförbrukningar och ökade utsläpp i miljön.

Det här är Emilié, over and out!