Jag har alltid tyckt om att jobba med händerna i alla tänkbara tekniker och skulle inte kunna tänk mig ett liv utan det och sedan 2007 är det också mitt jobb. Världens bästa! -Och i veckan ska jag berätta lite om vad jag gör här på Kravallslöjd.

Jag älskar att skapa och blir väldigt rastlös om jag inte kan göra det, har haft problem med ryggen sedan innan jul och varit tvungen att ta det lugnt med handarbetandet vilket är så frustrerande, men det känns bättre nu så jag kan göra lite grand i alla fall bara jag inte anstränger mig för mycket.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av alla slags växter och djur och började tälja i trä redan när jag var ganska liten.

sorgmantel

Tillslut började mina försök mer och mer likna hur jag ville att det skulle se ut och det var då jag började snida fåglar, fjärilar och andra insekter. Jag snidar för det mesta i al som kommer från min familjs egna varsamt skötta skog (inga kalhyggen!).

stenknäcken

Och sedan försöker jag måla dem så naturtroget som möjligt. Just nu håller jag på och målar en stenknäck men jag har ett litet lager med fåglar som väntar på att målas.

Helst skulle jag vilja behålla alla fåglar själv och fylla hela lägenheten med dem men jag behöver tyvärr pengarna. -Är det något man blir rik på som konsthantverkare så är det antagligen glädje, inte pengar. 

När folk får veta vad jag jobbar med så frågar de nästan alltid: ”Men kan du leva på det då?”

Vilket blir rätt så tjatigt efter första 5-6 gångerna. Hur många andra yrkesgrupper känns det okej att fråga det? Ibland skulle jag ha lust att svara: ”Jaså, du är sjuksköterska/personlig assistent/ truckförare, kan du leva på det då?

Men jag är alldeles för snäll och säger någonting om om att jag blir ju inte rik precis men det går ju om man snålar och det är ju så roligt. 

Det här är en av de vackraste färger jag vet. Min man fällde några alar som var i vägen för både solljuset och grannens traktorer. Efter bara någon timme hade det ljusa träet färgats rött. Det är gråal som växer här. Längre ut mot kusten ser man ofta klibbal.

På finska heter alen ”leppä”. Leppä är också ett gammalt ord för ”blod”. Blad, kottar och bark används för att färga textil och läder. När man färgar garn eller ull får man olika gula, bruna, gråa, gråblåa, gröna och rosa färger beroende på vilka betningsmedel och vilken del av alen man använder.

Jag har inga garner att visa, för jag växtfärgar egentligen inte alls. Men visst skulle det vara roligt att pröva någon gång. Det hade varit läge att ta litet bark nu, men jag vågar inte. Jag har rätt mycket att göra ändå. Visst, out of sight out of mind sägs det, men det funkar inte så för mig. Det som är undanlagt gnager, gör mig okoncentrerad och nervös. Så jag tänker bränna alen i vedspisen i vinter. Med bark och allt.

Hösten är den vackraste årstiden av alla. Naturen sprakar av eldiga och milda färger om vartannat. Mossor och stubbar får liv. Svampar dyker upp överallt. Två gamla björkstubbar är numera blickfång i vår trädgård. På hösten ändrar de färg varje dag.

Såna bilder använder jag som inspiration för arbetet vid kardmaskinen. Nu börjar det bli för torrt inomhus för att kardningen skall lyckas, men nästa sommar är det dags igen. Nu kammar jag ull, för kammarna tål vatten, och vatten tar bort den statiska elektricitet som får ullen att flyga runt eller klistra sig på kardbeslaget. I morgon får ni se kamning.