Så sa en kollega till mig i en diskussion om något helt annat, men orden har fastnat och de betyder mer och mer för mig. Pengarna vi spenderar är vårt sätt att säga vilket samhälle vi vill ha, vilka företag vi är beredda att stötta, vilka miljöer vi trivs i… Men vi blir itutade och övertygade gång efter annan att det viktigaste för oss är bekvämlighet. Det byggs köpstäder. Parkera bilen och ha allt på samma ställe. Bekvämt. Men köpstäderna har blivit så stora att de luras till och med i den tanken idag. Vi parkerar bilen i en parkerings-öken som ingen tycker om och sen går vi lika långt inom köpstaden och galleriorna som vi kunnat göra i en mysig stadskärna… Var gick det egentligen fel?

Skal-jämförelse Alingsås Centrum och Kållereds köpstad.
Screenshots från googlemaps i samma skala.

Det här skulle jag kunna skriva hyllmeter om inom mitt dagjobbs-ämne – fysisk planering, men jag tänkte hålla mig till hur den här tanken har format mitt tänkande när jag shoppar garn.

Billigt och enkelt lockar många köpare även på garnmarknaden. Men vad är det för samhälle vi köper oss till med denna gratis-är-gott-kultur? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka, men jag tror den är nödvändig.

Missförstå mig rätt, jag vet att många vänder på varje krona och jag har verkligen all respekt för begränsad ekonomi. Jag började själv med att lyckligt köpa akrylgarn för 5kr nystanet, men då det kändes obehagligt i händerna gick jag och min då extremt tunna plånbok på loppisar och köpte ullgarn.
Men jag tror faktiskt det finns ett par tankar till kring hantverk och våra material man kan tänka, även med mycket begränsade medel.

Till att börja med har jag upptäckt att jag behöver färre och färre prylar. Med lite mer fokus på ekologiska varor, vår begränsade planet och framtida generationer var det lätt att börja sålla i mitt överflöd. För jisses vad prylar vi enkelt samlar på oss, även med begränsade tillgångar, då hela samhället skriker KÖP! KÖP BILLIGT! När jag köpte färre prylar och bra-att-ha-saker och höll mig till listan på vad jag behövde, så blev resultatet att jag hade fler kronor att välja vad jag ville göra med. För oss har många av de kronorna hamnat i matbudgeten, där jag nu har möjlighet att välja fler ekologiska varor trots viss prisskillnad. Men… Det var ju garn jag skulle skriva om! Förlåt.

Jag har inte slutat köpa garn. Jag köper dock väldigt mycket mindre kvantiteter än innan och jag byter till mig en del, men garnsamlingen är inte på bantning, det kan jag inte säga. Men när jag köper garn, så gör jag det med inställningen att ”varje krona är en röstsedel i den garnbransch jag vill ha”. Det gör det enkelt att betala den eventuella extra kronan i den fysiska butiken i stället för att beställa samma garn billigare på nätet. Jag ser den extra kronan som en investering i att få ha våra fysiska butiker och specialister kvar.

Det gör det också enkelt att välja småföretagare även bland webbutikerna när jag är ute efter något riktigt speciellt, och jag handlar därför gärna handfärgat garn direkt ur hantverkarens färggrytor eller ekologiskt garn i den specialiserade lilla webshoppen. Kort sagt – jag väljer att inte stödja de delar av garnbranschen som tydligast konkurrerar med de garnbutiker jag värnar om. Jag köper inte garn på Ica Maxi eller Rusta. Det må vara billigare där och då, men de kostar mig mina bästa garnbutiker!

Det senaste året har stickningen blommat ut i en sån boom att jag nästan blir förvånad när jag träffar folk som inte stickar. Kanske för att jag är så insyltad i vår nördiga värld, men nog har de flesta märkt att det är hett och hippt att sticka? Ändå lägger en massa småbutiker ner och många har det svårt att få det att gå ihop? Nu i veckan berättade Marks&Katten att de går i konkurs! Deras sortiment och försäljning kan knappast sägas vara småskaligt, men de försåg ju många små svenska butiker med garn. Vilken konkurrenssituation befinner sig stickningen i när ett sådant företag inte klarar sig igenom den största stickboomen på mycket länge?

Jo, jag är ganska övertygad om att boomen också betyder ett överflöd bland icke-specialister, som till exempel  stormarknader. Kul på många sätt, men en omöjlig konkurrenssituation för många specialister. Därför lägger jag alla röster jag kan – varenda garnkrona – på de garnbutiker jag värnar om. Det är ofta småföretag med eldsjälar bakom disken, där jag kan fråga och få svar och hjälp, där kunskap och service ingår i priset. Och så röstar jag (shoppar jag) så mycket jag kan på de små tillverkare som bidrar till mångfalden bland garnerna. Små spinnerier, handfärgande textilkonstnärer och enmansföretag som försöker ha en tydlig ekologisk profil till exempel.

Och när jag nu känner en specialistbransch så nära som jag gör garnbranschen, så har det varit ett ganska enkelt steg att tänka liknande om andra specialistvaror – blommor, målarfärg, kläder… Vilket utbud är det egentligen jag vill ha mer av i världen? Jag försöker i den mån jag kan att spendera mina pengar i de butiker jag vill ha kvar. Ja, jag syndar också, särskilt i slutet av månaden, för att även min budget är tydligt begränsad, men var och en kan bara göra så gott som just den kan.

Det finns fler aspekter på detta att skriva om. Ekologiskt tänk i hela garnbranschen till exempel, men jag stannar här. Jag har som sagt respekt och förståelse för tunna plånböcker, men stickar du i sådana kvantiteter och i sådan hastighet att du känner dig nödgad att lägga dina kronor på stormarknadernas garnbransch som du egentligen inte vill stötta, så vill jag tipsa om välgörenhetsstickning! Registrera dig hos Hjälpstickan till exempel så får du garn att sticka av, mot att du sedan skänker det handstickade till de som behöver det än mer.

Hur ”röstar” du med dina garnpengar?

(Dagens inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, men orken tröt igår och det blev inte klart förrän idag…) 

Imorse så lät jag någon annan vara kreativ i mitt ställe.. Jag gick till frisören.. Jag som tidigare haft en jämnlång frisyr med lite uppklippt i nacken, har nu fått högra sidan kort och sedan längre på vänster sida.. Kommentarer är att det var modigt av mig att våga klippa så. Men för mig har det varit en process inom mig som har pågått några månader. Nu är nästa process att fundera om jag ska färga det koppar eller ej. De flesta i min omgivning tycker att jag som är naturligt blond såklart inte ska färga det. Men det är ju bara hår! Det växer tillbaka.

Idag skulle jag på kalas och då kändes det som att jag ville komma med en blombukett, och eftersom jag fastnat på mina speciella blommor så blev det textil/bakform/knapps blommor. Vi pratade om de jag gjort i plexi kontra de i textil, och just pris. Pris är väldigt svårt att sätta och kändes bra att mina vänner peppade mig att våga ta betalt. Så jag ska nog göra några fler som jag ska försöka sälja och sen se om jag får någon reaktion. Problemet är ju tyvärr att många människor inte vill betala för konsthantverk/slöjd utan då vänder sig till andra billigare produkter. Samtidigt så är det ju inte mina kunder då. Jag vill ju naturligtvis sälja. Men jag vill även att människor ska uppskatta och se hantverket i det jag gör.

MEN… För att uppskatta mitt hantverk måste människor även veta att jag finns och vilka produkter jag gör. Så nu är det bara att ta tag i marknadsföring och hemsida för nu har jag fått en putt i rätt riktning och vill gärna se vart jag kan komma med mina grejer!

Nu är jag hemma i staden igen efter en helt fantastisk mitt-i-veckan-helg ute hos sjömanselin på landet. Det här är vad vi pysslat med:

Vi kom fram sent på tisdagkväll och på onsdagen vaknade vi upp till en mysig långfrukost. Hos elin får man dricka sitt kaffe ur urballa kaffekoppar som lisa tjusigt dekorerat.

Sedan åkte vi på loppisturné i grannstade och besökte minst fyra olika loppisar. Elin köpte en finfin skänk att fylla med garn och ull.

Jag provade en döläcker klänning men köpte det här.

Väl hemma visade elin alla sina nykardade art-batts. Hon är så talangfull den fröken.

Jag ville inte vara sämre och lånade elins kardmaskin. Hon visade mig smörgåsmetoden och jag knåpade ihop denna fina batt med vit corridale, glittrig nylon, illrosa silknoils och en och annan oidentifierad sjöjungfrulock som vi inte riktigt var den kom ifrån.

Sedan lagade jag min übergoda tacopaj som elin väntat på länge. Hon var allt lite knashungrig då det äntligen blev klart.

Sedan lade vi upp våra stickade fossingar på bordet och stickade ikapp var sitt nytt sockpar medan vi tjattrade bort halva natten.

Nästa dag gick vi en finpromenad på landet.

Jag fotade elin i vackra omgivningar och hennes fina egenstickade ”shalom”.

När vi kom hem igen tog vi fram spinnrocken och fick en spinnlektion och spann ett underligt garn. Sedan fikade vid med mormorelin, åt hemmagjord falafel och eldade i öppna spisen.

Den här veckan arbetar jag med en hemsk fäll. Den är tovig, skitig, och full med bös (tack för det ordet Ingrid!)

Varför vill man jobba med nåt sånt när det finns så mycket fin färdigpreppad ull att köpa? För att ullen är bland den bästa jag sett. Jag har spunnit i trettio år, så jag har sett ganska mycket ull. Den här ullen är stark, lång, och ganska enhetlig med fin krusighet i hela locken. Färgen är djupt mellanbrun, väldigt vacker. Fällen är inte perfekt, det finns skillnader i kvaliteten i de olika delarna, men aj vad fin den ändå är! Så jag tänker jobba hårt för att ta till vara så mycket som möjligt. Jag börjar med att plocka bort de omöjliga bitarna av fällen, det värsta skräpet, och sönderklippta eller alltför toviga bitar.

Sedan tvättar jag ullen. Det tar flera dagar eftersom jag bara har en balja och ullen ska ligga i blöt 20-30 minuter i varje vatten. Det blir upp mot 6 vatten per omgång. Jag har tre påsar ull i baljan. Första vattnet är bara rent hett vatten, det andra vattnet har jag litet tvättmedel i. Sedan sköljer jag 3-4 gånger.

Det här är första vattnet. Det mesta är jord, men ullen är också täckt av urin, salter, vaxer, fett och i den här fällen finns det t.o.m. gödsel. Tillsammans med vattnet bildar salterna, vaxerna och fettet såpa, som man i brist på andra rengöringsmedel kan utnyttja för att tvätta ullen. Fåret håller sig med egen tvål!

Jag lägger den tvättade ullen i sin påse i tvättmaskinen och centrifugerar. Sedan brer jag ut den på vår kallvind för att torka. När ullen är torr kammar jag den. Jag kammar på mina största och tätaste kammar, Extra Fine Combs från Valkyrie. Underbara redskap! Det skulle inte gå att karda den här ullen pga skräpet och tovorna, men med kammar går det galant.

Efter tre pass är ullen fri från skräp och de flesta korta fibrer är bortkammade. De sitter på den arbetande kammen som syns i bakgrunden. Jag kammar ännu ett pass för att vara säker på att jag fått bort så mycket som möjligt av de korta fibrerna.

Efter fjärde passet dizar jag fibrerna från den stationära kammen, jag drar dem alltså genom ett hål i en liten skiva av eneträ. Jag har fler dizar, bl.a. en i horn som jag är väldigt förtjust i. Hålen i dizarna har olika storlek för olika typer av fibrer.

Det som kommer genom dizen kallas top. I en top är fibrerna mer eller mindre parallella. Vanligtvis spinner man en top med en teknik som ger ett slätt och jämnt garn, ett kamgarn. Det är bara de bästa fibrerna som används. De här fibrerna är verkligen värda att slita för.

Ungefär hälften av fällen är inte värd att spinna, det är den vänstra högen på fotot ovan. Men den ullen kan användas till annat, t.ex. att stoppa leksaksdjur med. Topen som du ser till höger är det bara att spinna, tvinna, härvla, tvätta, nysta och sticka. Det gör jag någon gång i vinter. Jag tror det blir en kofta, fast jag kommer att behöva nåt annat garn att kombinera med för det som jag lyckas rädda från den här fällen är inte tillräckligt för en kofta.