En bit in på 1900-talet blev det mindre vanligt att timra lador, istället började man bygga spantrade lador. De utgörs av en stolpkonstruktion som beklätts med panelbräder. Längst ned ligger en s.k. syllring och i den har hörnstolparna fästs. Nackdelen med denna konstruktion är att när syllringen ruttnat, vilket den lätt gör om ladan får sjunka ned i jorden, finns inte något som håller samman konstruktionen och så småningom störtar den samman.

Ladan ni ser på bilden var ansatt av tidens tant och syllringen var försvagad på många ställen och av i tre hörn. Jag började med att försiktigt lyfta den vilket jag kunde göra sedan jag lagt under grova plank och stålbalkar.

När ladan kommit upp var det dags att rikta och fixera den. Med hjälp av en traktor kunde jag ”putta” ladan i rätt ställning och sedan fixarade jag den genom att förstärka den på insidan,

Panelen var i dåligt skick på sina ställen och ena långsidans tog jag ned till 2/3 och vände. Den dåliga nederdelen kom då att hamna under takfoten där den inte döljs bakom en planka. Efter rödfärgning ser långsidan nästan ut som ny.

Båda öppningarna var rejält uppsågade. Jag beslöt mig för att återställa den ena. Den ursprungliga lilla porten fanns kvar vilket underlättade.

Jag reste ett nytt ramverk i öppningen likt det ursprungliga (det var lät att se på insidan vad som kapats av och behövde återskapas). Jag fick också förstärka öppningen ty även takstolen hade skadats när öppningen ytterligare förstorats för knappt 10 år sedan.

Nya och gamla plank användes till panelen. Jag passade också på att ersätta en del träskruvar mot mer passande spik.

Resultatet blev inte så tokigt! På andra gaveln har jag behållit den stora uppsågade öppningen som också är en del av ladans historia då den faktiskt haft det utseendet under längre tid är än det ursprungliga.

Gustav Bergström
som vanligtvis skriver på http://www.ravjagarn.se

Ladan som ni sett på bil tidigare var som ni minns mycket uppsågad. När den nya syllstocken på gaveln var på plats var det dags att förstärka öppningen. Det gjorde jag med hjälp av två rejäla bräder på var sin sida om öppningen. Varje brädpar dras samman med gängstång för att sitta fast ordentligt.

I samband med att ladan sågades upp och öppningen blev större behövds en ny port. Denna gjordes mycket enkelt genom att man på var sin sida av öppningen spikade en planka med en viss distans från väggen. På detta sätt kunde man skjuta in bräder horisontellt och på så sätt lätt öppna och stänga ladan. Lösningen är vanligt förekommande och både praktisk och rätt snygg. Jag hade en del golvplank som jag rivit ur och som inte var så farligt ansatta av röta och dessa använde jag till den nya porten. Det gamla virket gör ett ladan inte ser ”för ny ut”. Dessutom har man traditionellt återanvänt allt vad som återanvändas kan. Lador kan ha satts upp av en blandning av gammalt och nytt timmer. Som golv har man lagt in kasserad panel från någon annan byggnad. Ett lappverk på sitt sätt, men jag tycker att det är tilltalande och har strävat efter att behålla allt som behållas kan; även om defekter har funnits så har jag lagat det hjälpligt. Då ladorna inte längre används är det ingen större belastning på t.ex. portar.

Den timrade lada som ni följt under renoveringsprocessen har ytterligare en öppning på motsatt gavel. Den har inte sågats upp utan är ursprunglig. Däremot vet jag inte om porten, eller snarare hur den satts fast, har förändrats genom åren. Luckan glider i en skena ovan och under vilket är en rätt praktisk lösning.

En vanligare lösning på luckans fastsättning ser ni på denna bild där luckan sitter fast i högerkant med hjälp av ett primitivt gångjärn. Även denna öppning har sågats upp, men här har man gått varligare tillväga och endast breddat den. De uppsågade partierna täcks av vertikalt stående plankor. Jag tycker att det är en fin lösning. Både ursprung och förändring i ett.

Gustav Bergström
som vanligtvis skriver på http://www.ravjagarn.se

Innan stocken lyfts på plats måste man göra knutarna. En lada är inte en tät konstruktion, till skillnad från ett hus, och därför är det inte speciellt svårt att göra knutarna, ty kraven på passform är nämligen inte lika stora. Finns den gamla stocken kvar mäter man på den, i annat fall får man mäta på den eller de stockar som ligger ovan eller under den som skall ersättas. Knuten förfärdigade jag sedan genom att såga två snitt och med hjälp av yxan hugga bort veden däremellan.

Jag har totalt bytt 8 stockar och samtliga har suttit längst ned vilket gjort det enklare. Med en vevdomkraft lyfter man enkelt upp den stock som ligger över och pallar helst upp den med någon sten eller dylikt utifall att domkraften skulle åka ur läge. Sedan lägger (läs rullar) jag den nya stocken på plats på marken under den lyfta. Stockar är tunga och då jag har gjort arbetet själv har jag sedan lyft upp den nya stocken medelst domkraft och sedan lagt grundstenarna under. Att temporärt palla upp ladan med lecablock är praktiskt, ty de är lätta och dessutom sträva så att stocken inte glider så lätt. På bilden ovan ser ni den nya stocken som jag lyft upp ned domkraft och pallat under med lecabloc och några brädstumpar.

Gustav Bergström
som vanligtvis skriver på http://www.ravjagarn.se

Sommaren stora projekt har för mig varit att reparera ett antal änglador, närmare bestämt 5 stycken samt ett gammalt kyrkstall som ursprungligen stått intill kyrkstugorna i kyrkbyn i Norrfjärden. Ladorna är av två typer, timrade och spantrade (uppförda av lösvirke med syllring, stolpar och brädfodring). Timrade lador har den fördelen att hela konstruktionen hjälper till att hålla den samman. Spantrade blir mycket klena så snart syllringen ruttnat. Timrade lador klarar därför av ett betydligt större förfall.

Jag tänkte börja med att beskriva hur man restaurerar en sådan lada. Då jag saknar erfarenhet av denna typ av verksamhet, jag är i grunden civilingenjör, var det material som Länsstyrelsen gav mig mycket värdefullt. Ibland räckte dock inte det och då fick jag ta mig en rejäl funderare. Vill man se hur samtliga lador tedde sig i vinterskrud när de invernterades, klickar man här.

På bilden ovan ses en av ladorna när den precis blivit upplyft med hjälp av en baklastare. Den stora öppningen är inte ursprunglig utan resultatet av att man någon gång, troligtvis på 50-talet, sågat upp den för att kunna lasta in höet med traktorn. Då syllstocken ruttnat fanns det inte längre något som håller den samman vilket lät kan bli ödesdigert för konstruktionen. Marken som ladan står på är lerig ty ett halvt igenlagt dike passerar under. För att försäkra mig om att ladan verkligen skulle stå kvar, satte jag en betongplatta under varje hörn som får tjäna till underlag för hörnstenarna.

Nästa steg var att fälla träd, furor, och kapa och barka stockarna. Bsrkar gör man med en barkspade och det är faktiskt inte svårt alls, åtminstone inte om trädet är nyfällt eller om det legat ute i regnet. Flottade stockar måste ha varit perfekta att barka! Med barkspadens hjälp är det nästan som att skala en morot.

När stocken är färdigbarkad och ordentligt mätt, är det dags bila dem. Lador är ofta timrade av lindrigt bilat timmer, i vissa fall av rundtimmer. Får att ge stockarna en mer kvadratisk form får man hugga till dem med en bilyxa eller i värsta fall en vanlig yxa, men det är inte idealt. Jag saknar bilyxa och tog därför yxan till hjälp vilket var rätt slitsamt. Tack och lov var de flesta stockar jag bytte tämligen runda så det krävdes ingen oöverstiglig insats.

Fortsättning följer!

Gustav Bergström
som vanligtvis skriver på http://www.ravjagarn.se