Om finnväv är min passion idag så var min förra passion slarvtjäll – en teknik jag fortfarande hyser starka känslor för och gärna vill dela med mig lite av. Ämnet känns extra aktuellt eftersom jag denna helgen ska hålla en workshop om slarvtjäll i en vävstuga i Göteborg.

Att jag fastnade för slarvtjäll beror främst på teknikens frihet och möjligheten att bygga mönster och strukturer. Om du läste mitt inlägg i måndags så vet du att byggande i alla former står högt på min lista.

Slarvtjäll är enligt wikipedia en vävteknik i tuskaftsbindning där tygtrasor skyttlas in och mönster skapas genom att i väven plockar in tygtrasor vars ändar får ligga lösa ovanpå och utanför varpen. Slarva är dessutom ett annat ord för trasa.

Eftersom mattan är länge varit min utgångspunkt har det blivit många slarvtjällsmattor genom åren, alla har dock inte varit lämpliga för golvet. Jag har utforskat olika material i ”slarven” allt från små bitar bomullstrasor till handgjort papper. Jag har utforskat hur olika former och mellanrumsformer bygger mönster. Och sist men inte minst har jag utforskat färgens betydelse i mönsterbyggandet. Jag rekommenderar starkt att prova denna genialiska teknik för mönstring av enkla tuskaftsvävar – det känns som att väva och brodera samtidigt.

Här kommer lite bilder att inspireras av.

matta täckt med slarv i sprutmålad vadmal

matta till Bohusslöjds 100-års jubileum

slarvtjäll i viskosbast – till Lerums kommunhus

matta till utställning i Åbo – alla slarv är i vadmal färgat med restprodukter av mat

Många hjärtebarn föds i familjer som redan innehåller barn. Vi som har småsyskon kanske minns hur omvälvande det kändes när en ny liten individ kom in i familjen och krävde föräldrarnas uppmärksamhet. Om det nya lilla syskonet dessutom är sjukt blir det ännu mer förvirrande, och kanske till och med lite otäckt. Föräldrarna är oroliga och rädda och måste kanske vara mycket hos bebisen på sjukhuset. Kanske är det svårt att förstå vad som egentligen händer och kanske känner sig storasyster eller storebror lite i skymundan?

För att uppmuntra och uppmärksamma hjärtebarnens syskon, hjärtesyskonen, introducerade vi under försommaren 2011 Syskondjuren.

Ett syskondjur får du göra nästan precis hur du vill. Hur stort eller litet du vill, i vilket material och vilken teknik som helst. Sticka, virka, sy, tova, filta, nålbind, brodera, väv eller tälj – allt är tillåtet så länge det är handgjort och har ett hjärta på bröstet. Som Hjärtekatten, men utan ärr. När du är färdig skickar du dem till samma ställe som dina katter. Alla syskondjur samlas in och levereras tillsammans med Hjärtekatterna.

Så kan du inte virka, eller har du gjort så många Hjärtekatter att du börjar bli lite trött i virkarmen, men känner att du fortfarande har lite hjärtevärme kvar att ge? Gör ett syskondjur! Vad sägs om en virkad syskonapa? En stickad syskonkanin? En handsydd syskonsköldpadda eller en tovad syskonuggla? Låt kreativiteten flöda!

Vi vill börja vår bloggvecka med att filosofera över hur man berättar en historia. Sedan Jabbos begynnelse har vi klurat på vad konsten med en riktigt bra historia är (PS. storytelling). Vilka är ingredienserna? Är det vad som sägs, är det hur det sägs eller är det vad som inte sägs? Filosoferandet idag kanske inte leder till några absoluta sanningar (du kanske till och med bara blir förvirrad) men lägg alla tråkiga måndagsbestyr åt sidan ett tag, skit i att vara effektiv för ett ögonblick och ägna lite tid åt att spåna loss. 

Här är en bra historieberättare, Steve Jobs. Han var så skicklig i sitt berättande att det var på gränsen till manipulation. Hans kollegor kallade det för Jobs förvrängningsfält – man var motståndslös och allt Jobs sa lät som en fantastisk idé. Men kärnan i Jobs förmåga att nå ut måste ha varit hans passion.

En bra historieberättare kan också vara en plats. Till exempel torget Djemaa el Fna i Marrakesh, Marocko. På kvällarna samlas historieberättare från landets alla hörn. Åskådarna blir underhållna, skrattar och gråter. Historieberättarna får hjälp av den suggestiva stämningen på torget och berättar med inlevelse och röst. En riktigt god historia får oss att resa i tid och rum.

En bra historia måste berättas på rätt sätt. Inom dramaturgin finns det tusentals böcker om hur man berättar en historia. Men huvudtemat är väl att det ska finnas en början. Vi lär känna de som är med i historien. Historien ska följa en dramatisk utveckling. Det måste hända någonting. Någonstans i historien sker en konfrontation eller en upplösning av något slag. I slutet av historien löses konflikten upp och alla obesvarade frågor får ett svar. En klassiker! Det får mig att tänka på 70talisternas första klassiker:

När man har jabbat ihop i ett och halvt år som vi fyra i Jabbo har så börjar en historia växa fram. Och det finns flera historier i historien. Men vilken historia ska vi välja för att beröra dig? För att ge dig kunskap, få dig att minnas oss och för att du ska förstå vem Jabbo är? Räcker det med en filmsnutt?

Jabbos kärna är ju handgjorda saker. Jabbo finns för att köpa och sälja handgjort men också som community där vi kan inspireras av varandra. Vi vill jobba mycket med storytelling. Både vi som driver Jabbo men också alla som öppnar butik och säljer sina egna, handgjorda saker. Att var och en ska kunna berätta just sin historia, om varför man skapar, vem man är och vad man brinner för.