Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

Den första bildväven jag ska visa handlar om en man jag mötte för några år sedan. Även om jag personligen inte är ansvarig för hur han blir behandlad i Sverige känner jag mig på något sätt skyldig som medborgare i detta land. Och ledsen, arg och tvungen att säga ifrån – alltså dags att väva!

På väven syns en man sitta i en cell i ett svenskt häkte. Han har på sig Kriminalvårdens gröna kläder och gröna platstofflor. Cellen är helt steril och det enda han får lov att ha i cellen är en mugg och landstingets gula filt. Mannen har sagt att han inte orkar längre och att tänker allt oftare på självmord. Han tror att det inte finns någon värre situation att leva i än den han är i, eller jo, koncentrationslägren var nog värre säger han. Mannen är inte misstänkt för något brott och han avtjänar inget straff utan anledningen till att han är i ett svenskt häkte är att han väntar på att utvisas. Men hans hemland har ingen fungerande statsapparat och gränspolisen har försökt i månader att få till utvisningen utan att lyckas. Ingen vet hur länge till mannen skall vänta i häktet på en utvisning, som nästan är omöjlig att verkställa. Månader, år? Och i hemlandet finns inget kvar, ingen väntar på honom där och han har inte varit där sedan han var liten. Mannen tittar på mig med trötta ögon och säger ”Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig”. Och jag vet inte vad jag skall svara honom.

Med den rubriken skrev jag ett inlägg på min blogg i somras efter att en av Sverigedemokraternas ledamöter under en debatt i Sveriges riksdag sagt ”att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan”. Och veckan innan hade en festivalarrangör strukit Kartellen från sitt program eftersom de tyckte att Kartellens låttexter är för våldsamma.

På många sätt har det blivit svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige de senaste åren. Men desto viktigare. Jag inser hur naiv jag har varit som tänkt att det svåraste och hotet mot oss konstnärer var ekonomin, att få ihop pengar till mat och hyra. Nu inser jag att det istället är yttrandefriheten och en plats i det offentliga rummet. Aldrig hade jag väl aldrig trott att en riksdagsledamot i mitt land skulle hota konstnärer med fängelse. När yttrandefriheten inte är okränkbar längre, då är inte demokratin och inte heller människovärdet längre okränkbara. Tack för att min lust att väva alltjämt är större än uppgivenheten och min vilja att uttrycka mig är större än rädslan. Måtte det bestå.

Citatet har jag hämtat från Stéphane Hessel bok ”Säg ifrån”. Och säga ifrån det gör jag genom att väva. Jag ska visa er några exempel under veckan. Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd!