Every friday in this month we (Greger and me) have workshops with school children in Eksjö. The museum where we have the exhibition (see my first blog post this week) organized this. We decided to learn the children something about mandalas with nature materials. First we show them our exhibition and talk about the relation with nature and after that the make mandalas in groups. We collected all kind of materials from the forest and stones etc. The results are very nice and it is amazing to see how the children work. Today we had first a group of 14 year old children, after that a group of 8-9 years old. A big difference in approach of the different groups. The younger children really play with the materials and are not afraid to try. The 14 years old worked as well very well but were way may careful and did not really dare. Some photos of the working process and of the results.

Med utgångspunkt i de två tidigare inläggen om vårt backdroparbete vill jag tillfoga ett par nedslag som värmer mitt hjärta lite extra. För värmer gör det verkligen. Vissa stunder bränner det nästan och hela jag fylls med stolthet, kärlek och lycka över att ha fått skapa, att ha klarat av att skapa, en banderoll tillsammans med de finaste personerna jag vet.

Det var påsk, backdroppåsk. Vi samlades hemma hos den av oss med störst lägenhet, men utrymmet räckte ändå inte till. Hur skulle vi kunna nåla fast alla de små kryss som skulle bilda texten, när vi inte ens hade plats att lägga ut backdropen? Det fanns bara en lösning, gräsmattan utanför lägenheten. Tillsammans med den skånska vinden flyttade vi runt kryssen. Vi nålade fast och nålade om. Och vi nålade fast halva gräsmattan i bara farten. En kvinna ropade till oss från en av balkongerna några våningar upp. Hon berömde vårt arbete, engagemang och tålamod. En stund senare kom hon ut på gräsmattan med en fikakorg. ”Det här förtjänar ni, som jobbar så hårt.” Jag tänker tillbaka och mina ögon fylls av tårar. Att nåla kryss i det fria, i gemenskap, och att dessutom få dela upplevelsen med kvinnan på balkongen. Revolutionen är närmare än vi tror!

Backdropen från kvinnans balkong

Sista helgen innan deadline fick vi flytta utomhus igen. Utanför en annan lägenhet, i en annan del av staden. Vi var trötta och stressade, men det var nu det oerhörda skulle hända. Backdropen skulle bli färdig. Vi hamrade öljetter mot asfalten så att varje granne i området blev en del av vår process. För varje hammarslag kom vi en sekund närmare målet, för varje hammarslag fördes vi närmare varandra.

Det har varit en lång process. Många gånger har det varit jobbigt och stressigt. Många gånger har det känts svårt att göra ett så stort verk, med en så löst sammansatt grupp. Men när vi hamrade de sista slagen, då rusade lyckan i kroppen. Vi var oövervinnerliga. Och varje droppe svett blev en tår av glädje.

Nea, FPH

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH

Vad hände igår?

Att jobba mot (för?) en utställning är väldigt motiverande – på gott och ont. Fördelen är såklart att man har en deadline och att saker därmed, i bästa fall, blir gjorda.

Nackdelen är å andra sidan att allt skapande måste rättas in och anpassas till det tema jag här har valt att jobba med.

Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är svårt att jobba om man inte först gör avgränsningar, i tid, rum, material och tekniker. Men samtidigt är det lätt att bli anti sig själv så fort man sätter upp  en gräns. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att spinna eller göra kläder, bara för att jag avtalat om att göra textila skulpturer.

Nåväl, det här arbetet har faktiskt varit helt lustdrivet i alla aspekter.

Men vart tar man vägen sedan? Redan när utställningar öppnar är jag på väg därifrån, det är väldigt svårt att relatera till föremålen när de väl är färdiga. Kanske är det just det som driver mig vidare.

Alltid i process

Vi ses bland fibrerna och fragmenten.

Ja självklart, skulle jag vilja säga nu när tanken väckts. Men jag återkommer mer om detta lite senare här längre ner.

Som designstudent måste man ibland redovisa sina projekt genom så kallade delgenomgångar, för att samtliga lärare, handledare och medstudenter ska få kunna komma med konstruktiv feedback. Idag har varit en sådan dag och trots att projekten rör alltifrån scenografi via grafisk hållbarhetskommunikation, kartografi och vad som gömmer sig under ytan i våra hav till tillgänglighet i samhället för folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så kände jag mig vid dagens slut väldigt inspirerad av de andras arbeten och ser nu många möjligheter till korsbefruktning.

För många hippa designers idag är också slöjden (både det som gjorts/görs och sättet det görs på) en sådan källa till korsbefruktning. Slöjd liksom design ska väl kan också användas för att kommunicera värden om hållbarhet och genus, för att ge några exempel, och för fungera som samhällskritik samt vara till för ren njutnings skull.

Så vad händer då om man korsbefruktar slöjd med något samhällsproblem såsom överkonsumtionen av godis, kan man då säga något effektivt om det genom att t.ex. använda sig av godis som slöjdmaterial för att belysa det? Mycket smågodis är väldigt formfast och kommer i starka (självklart högst artificiella) kulörer och det är lätt att föreställa sig dess dekorativa aspekter om man tar det ur sitt sammanhang för att bygga roliga ljusstakar, skapa vackra smycken eller något helt annat. Generellt sett så uppfattas godis som något festligt, sött och gott om än inte så nyttigt, men vad skulle det väcka för associationer om man använde det som material i en produkt? Skulle det ge mersmak eller avsmak? Personligen tror jag att det handlar om hur produkten formges, vilket uttryck den får.

Sött,syrligt eller kanske rent av salt? Oavsett det och oavsett dessa teoretiskt filosofiska reflektioner, så är iallafall jag sugen på att testa nu!

Ha det sött så ses vi snart!

/Sofie