The end is near
Vad hände igår?
Att jobba mot (för?) en utställning är väldigt motiverande – på gott och ont. Fördelen är såklart att man har en deadline och att saker därmed, i bästa fall, blir gjorda.
Nackdelen är å andra sidan att allt skapande måste rättas in och anpassas till det tema jag här har valt att jobba med.
Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är svårt att jobba om man inte först gör avgränsningar, i tid, rum, material och tekniker. Men samtidigt är det lätt att bli anti sig själv så fort man sätter upp en gräns. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att spinna eller göra kläder, bara för att jag avtalat om att göra textila skulpturer.
Nåväl, det här arbetet har faktiskt varit helt lustdrivet i alla aspekter.
Men vart tar man vägen sedan? Redan när utställningar öppnar är jag på väg därifrån, det är väldigt svårt att relatera till föremålen när de väl är färdiga. Kanske är det just det som driver mig vidare.
Alltid i process
Vi ses bland fibrerna och fragmenten.