Bra arbetsmiljö

Denna vecka får ni följa mig på jobbet som slöjdpedagog på Borås Museum. Vi har en finfin slöjdverkstad med drop-in-slöjd som jag styr och ställer i. Här försöker jag frälsa alla och envar till nöjet att spräcka, tälja, hyvla och på andra vis bearbeta trä. (Kom och hälsa på vetja!!)

Söndag och måndag är enda veckodagen som vi inte har slöjdverkstaden öppen. Istället flyttar jag ut och håller lite koll på parken och pratar med besökare. Jag passar givetvis på att ta med mig huggkubben och lite slöjdvirke. Under söndagen stod jag ute i skuggan av en finfin ek och täljde skedar.

Så här gör jag förresten mina småslevar:

Råmaterialet, en relativt rakvuxen kubbe från en nyfälld rönn. Rönnen är hårdare och mer svårspräckt än björken som jag brukar tälja i. Jag brukar klyva mina kubbar i fyra tårtbitar till dessa småslevar, men det beror givetvis på kubbens dimension.

Grovformar baksidan med täljbila. Det är roligt och går snabbt med yxan, så jag försöker göra mesta möjligt med den!

Slätar till framsidan med yxan och ritar ut lite form för skaft och urgröpning.

Tar fram skedknivar och gröper ur. Drömmer om täxlor.

Avslutar med att fintälja ytterkonturerna med täljkniv. Grovtäljd slev med färdig slev bakom.

Typisk gäralauspinne, en skruvad topp
på en vandringsstav.

Jag fick som tur är chansen att lära mig lite jämtländska när jag var liten, en del ord och uttryck slår ut de svenska motsvarigheterna i fråga om träffsäkerhet hur enkelt som helst. Nu kom jag att tänka på ordet gäralauspinn. Gäralaus kan översättas med sysslolös, pinn är förstås en pinne.
Förr var man säkert inte lika sysslolösa som vi är i dag, arbetslöshet var ju inte så vanlig i ett samhälle där folk hade ett eget litet jordbruk och en liten skog att ta hand om varje dag. Den sysslolöshet som gömmer sig i ordet gäralauspinn är matrasterna under arbetsdagen och timmarna mellan solnedgång och sömn efter jobbet.
När kaffet var uppdrucket och det ändå återstod några minuter innan arbetet skulle tas upp på nytt, tog man fram den kniv som man hade hängande vid bältet och började skära i nån pinne man hade hittat. Det kunde nog bli både det ena och det andra – någon kanske såg till att göra sig en enkel sked, andra kanske bara täljde helt förutsättningslöst, gav sin pinne nya former och mönster. Säkert finns inte många av de där alstren kvar, troligen petade man in dem i elden när det var dags att jobba igen.
Jag gillar den typen av slöjdande, det som sker i förbifarten. Framför tv:n eller radion, inget annat verktyg än kniven. Det är lite som att lösa korsord tänker jag, men här är vinsten inte en trisslott eller en kaffebryggare, utan en sked, smörkniv eller en mönstrad pinne som om inte annat ger nästa brasa lite liv.

Två söndagssmörknivar, gjorda i tv-soffan.
Den övre av en, den undre av ek. De är alltså
gjorde på en söndag, under tiden man väntar
på att det ska bli måndag och tv:n är på.